När världens ledare samlades i Paris 1919 talade de om fred, rättvisa och självbestämmande. För många folk som levt under imperiernas förtryck väckte fredskonferensen hopp om en ny början. För assyrierna blev det början på ett svek.

Det är svårt att inte reagera när man läser om hur världen ritades om 1919. Gränser drogs med linjal och stora ord om fred och rättvisa fyllde dokumenten. På papperet såg det övertygande ut. I verkligheten var det något annat.

Assyrierna kom inte tomhänta till freden. Under första världskriget hade de kämpat på ententens sida och kallats Storbritanniens ”minsta allierade”. Priset var högt: hundratusentals civila dödades i massakrer eller dog under brutala flyktmarscher. När kriget tog slut var de en nation i exil, samlade i läger och beroende av samma makter som de hade stött.

Ändå fanns ett hopp.

Vid fredsförhandlingarna presenterade assyriska representanter en konkret vision: ett eget territorium i norra Mesopotamien. Inte som ett privilegium, utan som en garanti för överlevnad. Förslagen byggde på något så grundläggande som rätten att existera.

Till en början fanns öppningar. I Sèvresfördraget 1920 nämndes skydd för ”assyro-kaldéer”, och även Frankrike visade visst intresse. Men bakom kulisserna vägde andra intressen tyngre.

För Storbritannien var kontrollen över oljan i Mosulregionen avgörande. Det är här den vackra berättelsen om 1919 börjar spricka. För vad händer när drömmar om frihet krockar med behovet av energi?

Svaret är lika enkelt som obekvämt: drömmarna förlorar.

Medan assyriska delegater talade om trygghet och framtid avgjordes frågorna i praktiken utifrån kontrollen över oljan. Principerna om självbestämmande visade sig ha ett bäst-före-datum – och det löpte ut vid oljekällans kant.

I stället för en egen stat rekryterades assyrier till brittiska styrkor i Irak. De blev både verktyg och måltavlor – beroende av britterna, men samtidigt utsatta i ett allt mer spänt politiskt landskap.

Det verkliga priset blev tydligt först senare.

I Lausannefördraget 1923 försvann de sista spåren av internationella åtaganden. När Irak blev självständigt 1932 saknades garantier för assyriernas säkerhet. Året därpå mördades tusentals i Simelemassakern.

Omvärldens reaktion var talande. I Nationernas Förbund diskuterades inte ansvar, utan var assyrierna kunde flyttas. De betraktades som ett problem att hantera – inte ett folk med rättigheter.

Det är där sveket blir tydligt.

Historien om 1919 handlar inte bara om ett uteblivet land. Den handlar om löften som aldrig var tänkta att hållas. Krigstida ord som fungerade som verktyg – och som kastades bort när de inte längre behövdes.

Och det är svårt att inte se paralleller till vår egen tid.

Vi talar fortfarande om mänskliga rättigheter och solidaritet i högtidliga ordalag. Men när ekonomiska intressen – vare sig det handlar om energi, handel eller strategiska resurser – står på spel, verkar de mest utsatta gång på gång bli den valuta som växlas bort.

Assyriernas öde är därför inte bara historia. Det är en varning.

Frågan är vilka löften vi ger i dag som kommer att ses som svek om hundra år.

Först när vi är beredda att stå fast vid våra principer – även när det kostar – kan orden från 1919 få en annan innebörd än tom retorik.

Michael Merdoyo

Kandidat till Stockholms regionfullmäktige för Medborgerlig samling