Fleråriga fängelsestraff. Ett liv i spillror. Och allt bygger ofta på ord mot ord.

Rättsstaten kan inte drivas av känslor, men när regeringen vägrar granska om principen ”ställt utom rimligt tvivel” verkligen upprätthålls – vem skyddar unga killar och män som systemet sviker?

Unga killar och män drabbas

De som redan avtjänat sina straff.
De som fortfarande sitter.
Och de som ännu inte förstått hur enkelt de själva kan hamna där.

Det handlar inte om monster.
Det handlar om vanliga människor – söner, pojkvänner, vänner, kollegor.
De som haft sexuellt umgänge med någon de känner, eller en tillfällig kontakt.
De som kanske varit osäkra, fumliga.
Och de som hävdar att inget alls har hänt.

Ändå döms de.

Ord mot ord

I mål där bevisningen inte sträcker sig längre än till ord mot ord.
Där inga vittnen finns. Ingen teknisk bevisning.
Där allt avgörs i en bedömning av trovärdighet – och där utfallet alltför ofta blir att hennes ord väger tyngre än hans.

Konsekvenserna är brutala.
Fleråriga fängelsestraff. Ett liv som slås i spillror.

Och när straffet är avtjänat tar ett annat vid.

• Ett register som stänger dörrar
• Ett stigma som inte försvinner
• En möjlighet att komma tillbaka som ofta är begränsad

Därför får vi aldrig ha fel

Vi talar om ett brott där själva anklagelsen fungerar som ett straff.
Bara anklagelsen i sig är förödande – och när rättssystemet då dömer utan att undanröja rimligt tvivel blir konsekvenserna livslånga.

Men frågan är: vem tar ansvar när det ändå blir fel?

Regeringen måste ta ansvar

Det är regeringen som sätter ramarna för rättssystemet.
Det är regeringen som tillsätter utredningar, formulerar lagar och styr myndigheter.
Och det är regeringen som ytterst bär ansvaret för att rättssäkerheten upprätthålls i praktiken – inte bara i teorin.

Ändå lyser självkritiken med sin frånvaro.

Vi ser inga initiativ för att granska hur beviskravet tillämpas i praktiken i sexualbrottsmål.
Inga breda genomlysningar av hur ofta domar vilar på enbart trovärdighetsbedömningar.
Inga tydliga åtgärder för att säkerställa att principen ”ställt utom rimligt tvivel” faktiskt upprätthålls.

Rättssäkerheten kan inte vara selektiv

För rättssäkerhet kan inte vara selektiv.
Den kan inte gälla bara ibland – eller bara när det är bekvämt.
Antingen gäller den fullt ut, eller så urholkas den.

Och när den urholkas drabbar det alltid någon.

Unga killar och män.

Förhörsledare, åklagare och domstolar har ett stort ansvar.
Men de verkar inom ett system som politiken har skapat – och som politiken har möjlighet att förändra.

Därför räcker det inte att peka på enskilda domar.
Det krävs politiskt mod att våga ställa de svåra frågorna:

• Hur säkerställer vi att ingen döms utan tillräcklig bevisning?
• Hur följer vi upp domar där bevisläget är svagt?
• Och vad gör vi när systemet visar sig ha brister?

Principen måste upprätthållas

Rättsstaten får aldrig drivas av känslor.
Den måste drivas av bevis.

Och när bevisen inte räcker – då ska ingen dömas.

Det är inte en åsikt.
Det är en princip.

Men om regeringen inte ens vågar ta reda på om principen faktiskt upprätthålls i praktiken – hur kan den då påstå att rättssäkerheten överhuvudtaget finns?

Det är våra unga killar och män vi pratar om. Din son, bror, sambo eller vän.

Nina Hamilton

Medlem i nätverket Mannaminne