I dagens samhällsdebatt har fokus förskjutits på ett sätt som blivit direkt skadligt. Det som väcker störst reaktioner är inte längre det som faktiskt sker i samhället, utan orden som används för att beskriva det. Samtalet fastnar i formuleringar, i rädslan för att någon ska bli kränkt, medan verkligheten fortsätter att förändras, snabbt och brutalt.

Samtidigt möts vi dagligen av nyheter som för bara några decennier sedan hade uppfattats som närmast otänkbara. Tolvåringar som skjuter på öppen gata. Grov barnkriminalitet. Våldtäkter inom äldreomsorgen. Allvarlig vanvård och övergrepp i verksamheter som ytterst ska skydda de mest utsatta. I dag passerar dessa rubriker nästan rutinmässigt. Det som tidigare hade utlöst nationell kris har blivit en del av vardagsflödet.

Denna normalisering sker parallellt med en djupgående demografisk förändring. Forskning och officiell statistik visar att Sveriges befolkningssammansättning förändras snabbt och att svenskarna, enligt flera prognoser, riskerar att bli en minoritet inom överskådlig tid. Det är detta många beskriver som ett folkutbyte. Oavsett benämning är förändringen reell, mätbar och samhällsomvälvande.

När människor flyttar hit från samhällen där normer, värderingar och synen på ansvar, könsroller, auktoriteter och myndigheter skiljer sig kraftigt från de svenska, påverkas hur våra institutioner fungerar. Det är inte en värdering av individer, utan en beskrivning av hur samhällsstrukturer påverkas när gemensamma referensramar förändras. System som bygger på hög tillit och informella överenskommelser förutsätter just sådana gemensamma ramar.

Här har Sverige inte hängt med. Offentlig sektor har under lång tid styrts enligt tillitsbaserade modeller. I stabila, välfungerande miljöer kan detta fungera. I dagens verklighet har tilliten i många fall ersatt tydliga krav, uppföljning och ansvar. Resultatet är arbetsplatser där gränser suddats ut, där ledarskapet försvagats och där det ibland framstår som oklart vem som fattar beslut – eller vad uppdraget egentligen är.

Inom omsorgen har detta fått allvarliga konsekvenser. Personal anställs utan tillräcklig utbildning, språklig förmåga eller förståelse för yrkesansvaret. Den formella kompetensen motsvarar inte längre de krav som arbetet ställer. Kommuner tvingas kompensera för grundläggande brister som borde ha hanterats tidigare i utbildningssystemet. Samtidigt framstår tillsynen som otillräcklig, vilket väcker berättigade frågor om vilken roll tillsynsmyndigheter, såsom Socialstyrelsen, faktiskt fyller när grova missförhållanden återkommer.

Trots detta fortsätter debatten ofta att kretsa kring etiketter. Samtal om islamofobi, rasism och diskriminering tar stort utrymme, ofta på ett sätt som förskjuter fokus från konkreta problem till abstrakta anklagelser. Frågor om trygghet, välfärdens funktion och samhällsorganisation hamnar i bakgrunden, medan diskussionen fastnar i hur kritik kan uppfattas snarare än i hur problem ska lösas.

Resultatet blir handlingsförlamning. Att beskriva utvecklingen uppfattas som mer problematiskt än att åtgärda den. Orden granskas hårdare än handlingarna. Det leder till ett samhällssamtal där viljan att inte kränka överordnas behovet av att agera.

Här krävs förändring i grunden. Samhällets organisation måste anpassas till den verklighet som faktiskt råder i dag. Det innebär tydligare styrning, skarpare krav, fungerande kontroll och ett ledarskap som åter sätter ansvar före symbolik. Tillit kan aldrig ersätta struktur när förutsättningarna förändrats så genomgripande.

Det är dags att flytta fokus från hur vi uttrycker oss till vad som faktiskt händer. Från ord till handling. För när beskrivningen av problemen väcker större upprördhet än problemen i sig, då har samtalet tappat kontakten med verkligheten – orden kan aldrig vara farligare än handlingarna.

Sanda Anton Henriksson

Sverigedemokraterna, Göteborg