I ett svenskt fängelse sitter två unga män. De är 20 år gamla, men när de greps var de bara 19. Deras liv stannade upp i ett ögonblick – inte för att de blivit påkomna med ett brott, inte för att de fälldes på överväldigande bevis, utan för att de dömdes i ett sexualbrottsmål där ord stod mot ord.

Deras straff: sex års fängelse. Det finns ingen teknisk bevisning, inget vittne som styrker brottet – tvärtom finns det ett vittne som talar för deras oskuld, ett vittne som senare hotats till tystnad av kriminella.

Den här historien är inte unik. Den återkommer i olika skepnader i rättssalar över hela landet. Föräldrar, advokater och tidigare nämndemän berättar om samma sak: hur unga män döms på vaga grunder, där domstolarna sätter större vikt vid trovärdighet än tillförlitlighet. Gråten i rättssalen blir starkare än logiken. En berättelse framförd med känsla övertrumfar bevis som saknas.

Rättssäkerheten urholkas – sakta men säkert.

I samtal med jurister, domare och advokater framträder en oroande bild. Beviskraven i sexualbrottsmål har sänkts. Inte i lagtexten, men i praktiken. Många åklagare bekräftar att det blivit vanligare att väcka åtal på svagare underlag i dessa mål, i syfte att visa stöd för utsatta kvinnor. Ambitionen är hedervärd – men rättssäkerhet kan aldrig vara ett offer på vägen.

Vi måste våga ställa frågan: är det verkligen rimligt att unga män döms till långa fängelsestraff utan teknisk bevisning, utan säkra vittnesmål, i situationer där bevisningen aldrig skulle räcka i andra allvarliga brott, som mord eller misshandel?

Fallet med de två unga männen är bara ett exempel. Deras historia har berättats otaliga gånger – av olika mammor, olika advokater, olika ungdomar. Det är samma mönster: svaga bevis, känslomässiga utsagor, och en rättsapparat som tycks ha bestämt sig på förhand. När dessa ungdomar hamnar i fängelse placeras de ofta tillsammans med personer dömda för de grövsta brotten – mördare, pedofiler, organiserade brottslingar. För att överleva måste de slåss. Det är inte rehabilitering. Det är trauma.

Det är lätt att avfärda dessa berättelser som ovanliga – men det är de inte. Bakom varje dom finns ett människoliv, en familj, ett samhälle som påverkas. När felaktiga domar faller, när rättssäkerheten brister, skadas tilliten till hela det svenska rättssystemet. Och den tilliten är grundläggande i ett demokratiskt samhälle.

Vi ser också ett annat problem: nämndemän som saknar juridisk utbildning förväntas avgöra komplexa mål, ibland efter endast några timmars utbildning. Det är inte hållbart. Om rättsstaten ska stå stark måste den vila på juridisk kompetens och objektiv bevisvärdering – inte känslor och yttre tryck.

Den nuvarande inriktningen i sexualbrottsmål riskerar att slå tillbaka mot de allra mest utsatta. För när oskyldiga döms, urholkas förtroendet för systemet – och även de som verkligen utsatts för övergrepp riskerar att inte tas på allvar.

Det är dags att se över tillämpningen av beviskrav i sexualbrottsmål. Att våga ställa krav på tillförlitlig bevisning, även när det är svårt. Rättssäkerhet måste gälla för alla – också för unga män som anklagas, också när det är obekvämt.

Vi måste våga tala om dessa frågor utan att förlora fokus. Det handlar inte om att förminska sexuella övergrepp, det handlar om att försvara rättsstaten. För om vi inte gör det nu, när gör vi det då?

Kada Karlsson,
Jurist och samhällsdebattör