I Sverige kan du idag dömas för sexualbrott – inklusive våldtäkt och oaktsam våldtäkt – utan teknisk bevisning, utan vittnen och utan erkännande. Det räcker med en berättelse från målsäganden, ibland kompletterad med ett stöduttalande från en kompis. Domstolen avgör sedan skuld genom det rättsliga verktyg som kallas trovärdighetsbedömning. Men hur pålitligt är det egentligen?

Redan 2006 slog Justitiekanslern (JK) larm i rapporten JK:s rättssäkerhetsprojekt, där elva rättsfall med felaktigt dömda personer analyserades. Slutsatserna var tydliga och kraftfulla och man kunde bland annat läsa nedan ur rapporten:

“Det finns skäl att varna för den praxis som har utvecklats angående trovärdighetsbedömningar. Det kan starkt ifrågasättas om det går att göra så tillförlitliga trovärdighetsbedömningar att de ensamma kan läggas till grund för fällande domar. Högsta domstolens rättsbildning på området har enligt gruppens bedömning haft betydelse för de felaktiga domar som gruppen har granskat.

”Det förekommer flera exempel på spekulativa bedömningsgrunder i de undersökta domarna, alltså att domstolens ställningstaganden har grundats på subjektiva föreställningar om verkligheten hos de domare som dömt.”

Trots dessa tydliga varningar 2006 införde Sverige 2018 samtyckeslagen, där beviskraven i praktiken sänktes till minimum. Enligt Brottsförebyggande rådets (Brå) rapport från 2025, dömdes under 2023 40 procent av de tilltalade i våldtäktsmål enbart på målsägandens berättelse. Dessa domar vilade i stor utsträckning på domstolens subjektiva bedömning av berättelsens trovärdighet.

Detta är djupt problematiskt. Forskning inom psykologi och juridik har gång på gång visat att människor generellt är dåliga på att avgöra om någon ljuger eller talar sanning. Här är några av de mest uppmärksammade studierna:

• Bond & DePaulo (2006), “Accuracy of Deception Judgments”, visade i en metastudie av över 200 experiment att människors förmåga att upptäcka lögner låg på i genomsnitt 54% – knappt bättre än slumpen.
• Vrij (2008), i sin bok “Detecting Lies and Deceit: Pitfalls and Opportunities”, konstaterar att både lekmän och experter tenderar att använda opålitliga signaler (som ögonkontakt, nervositet eller detaljrikedom) när de försöker avgöra om någon ljuger.
• Granhag & Hartwig (2008), svenska forskare med internationellt erkännande, har också visat i flera studier att även poliser och domare har svårt att göra korrekta trovärdighetsbedömningar – just eftersom vi människor tenderar att bedöma trovärdighet utifrån förutfattade föreställningar snarare än faktiska lögndetekterande indikatorer.
• Kassin et al. (2010) har belyst hur även utbildade rättsaktörer ofta misstar förtroendeingivande beteende för sanning, vilket ökar risken för felaktiga domar.

Sammantaget visar både forskningen och Justitiekanslerns utredning 2006 att trovärdighetsbedömningar är en bristfällig och riskfylld metod för att avgöra skuld. Ändå har vi byggt ett rättssystem där denna osäkra metod blivit central – särskilt i sexualbrottsmål.

Att ta sexuella övergrepp på största allvar är självklart. Men rättssäkerheten måste vara lika viktig. Vi får inte tillåta att oskyldiga döms baserat på subjektiva intryck och bedömningar som forskning tydligt visar är otillförlitliga.

Om rättsstaten ska behålla sin legitimitet krävs att vi återvänder till grundläggande rättsprinciper: att skuld ska fastställas på objektiv och tillförlitlig bevisning – inte på känsla, spekulation eller fördomar.

Anonym samhällsdebattör