Sverige lider brist på mycket, allt från pengar till energi till sjuksköterskor, men den kanske värsta bristen är den på vanligt sunt förnuft. Rektor Stefan Häggström visar på flera exempel.
I Örnsköldsvik gick det kommunala renhållningsbolaget i decemberuppslaget för deras kalender 2025 ut med information om hur julklappspapper ska sorteras. Om pappret kommer från en butik ska det sorteras som pappersförpackning, men om det slagits in hemma ska det i stället slängas som restavfall. För den som försöker göra rätt i vardagen framstår detta som både förvirrande och orimligt. Det är samma papper, samma tryck och samma material, men hanteras olika beroende på var det råkade slås in. Det är ett tydligt exempel på hur välmenande miljöambitioner kan tappa kontakten med sunt förnuft.
Samma brist på rim och reson har präglat delar av den nationella miljöpolitiken. Ett tydligt exempel är plastpåseskatten, starkt förknippad med dåvarande miljöministern Per Bolund. Skatten motiverades bland annat med att svenska plastpåsar skulle hamna i världshaven, ätas av valar och spolas upp på stränder. Det är ett dramatiskt narrativ, men som saknar förankring i verkligheten. De plastpåsar som svenska hushåll använder hamnar i sopkärl, hämtas av sopbilar och behandlas i ett av världens mest kontrollerade avfallssystem.
Den mer realistiska bilden är att 85–90 procent av all plast som når världshaven kommer från ett begränsat antal flodsystem, omkring tio stycken, varav åtta i Asien och två i Afrika. Att då lägga politisk energi på att beskatta svenska skattebetalare för deras inköp av plastpåsar blir mer symbolpolitik än effektiv miljöåtgärd.
Samma mönster återkommer i klimatdebatten. Sverige förväntas ta ett oproportionerligt stort ansvar för den förstärkta växthuseffekten, trots att vi står för omkring 0,1 procent av världens utsläpp av koldioxidekvivalenter. Samtidigt börjar nu resonlighetens röster höjas, med påpekanden om att Sveriges skogar och marker fungerar som en betydande kolsänka, med ett nettoupptag som enligt flera bedömningar är större än våra samlade utsläpp.
Det är tydligt att kraven inom olika delar av samhället även är i behov av reson. Inom skolan krävs legitimerade och välutbildade lärare för att eleverna ska få en trygg och kvalificerad undervisning. Föräldrar och elever kan med fog förvänta sig att de som undervisar har rätt kompetens. Samtidigt kan vem som helst kandidera till riksdagen, oavsett utbildning eller erfarenhet, och inga formella krav ställs på kunskap om lagstiftning, ekonomi eller samhällsstyrning.
Denna obalans blir symbolisk för ett bredare problem: vi ställer höga krav på människor när de arbetar med det mest grundläggande i samhället, våra barn, vilket är bra. Men vi ställer betydligt lägre krav på dem som fattar beslut som påverkar hela landet och alla som bor där.
Behovet av rim och reson gör sig också påmint i immigrationsdebatten. Sverige har i dag stora svårigheter att utvisa personer som har fällts för grov kriminalitet, samtidigt som människor som sköter sig, arbetar, försörjer sig själva eller som kommit hit som ensamkommande barn riskerar utvisning efter många år i landet. För den breda allmänheten framstår detta som djupt orättvist. Ett rättssamhälle måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt: att värna asylrätten och humaniteten, men också att konsekvent utvisa dem som allvarligt missbrukar den.
Politik som upplevs som inkonsekvent, symbolisk eller verklighetsfrånvänd undergräver förtroendet. Om vi vill att människor ska ta ansvar för miljön, klimatet och samhällsgemenskapen måste regler och beslut vila på fakta, proportionalitet och sunt förnuft. Rim och reson är ingen detalj. Det är själva förutsättningen för att politiken ska fungera.
Stefan Häggström
Rektor
