Jag har läst mejl från föräldrar som ber om hjälp, sett barn som tystnar av rädsla och hört rektorer gömma sig bakom orden ”vi utreder”. Jag har hört både rädsla och feghet. När skolor hellre skyddar lärarna än barnen handlar det inte om okunskap. Det handlar om rädsla och feghet.

Vi judar har börjat gömma oss. När jag var liten bad mina föräldrar om ledighet för mig under de stora judiska högtiderna. I dag anmäler många judiska familjer, liksom jag, barnen som frånvarande för att undvika uppmärksamhet. Rädslan handlar inte om religiositet utan om reaktionen – hur barn bedöms när deras judiska identitet syns.

Jag har sett flera fall där skolor misslyckas med sitt mest grundläggande uppdrag – saklig, neutral undervisning – och där skolledningen ändå försvarar läraren. Ingen ställs till svars, ingen förändring sker. Det är inte enstaka misstag, utan ett mönster. Och i ett land med skolplikt, där barnen, till skillnad från de vuxna, inte har något val, blir frågan ofrånkomlig: hur kan det inte vara barnen som står i centrum för skyddet? Låt mig konkretisera med ett tydligt fall.

Religionslektion med hatfilm

I en religionssal visades en trettio minuter lång film, som läraren själv medverkade i, med grovt antisemitiskt innehåll: påståenden om att Israel stulit landet, är fyllt av apartheid och ”är bra på att döda obeväpnade spädbarn”. Mot slutet sägs: ”Den judiska staten är inte judisk och inte ens mänsklig.” Läraren syns i inspelningen och reser sig för stående ovationer efter just de orden. Det var inte källkritik eller politikseminarium. Det var religionsundervisning. Skolledningen lät läraren fortsätta och hänvisade till utredning. Till slut var det eleven som flyttades till en annan klass – inte den vuxne som visade filmen. (S:t Eriks gymnasium, Stockholm)

Två andra exempel, samma mönster

Vid en engelskalektion på Lidingö användes ett quiz som låste fast påståendet om ”folkmord” i Gaza och krävde att eleven bekräftade detta för att få rätt. Trots föräldrakritik användes quizet igen. Och på en annan skola i Stockholm gavs instuderingsfrågor från Amnesty där eleverna skulle resonera kring varför Israel är en apartheidstat. Skolan hänvisade till värdegrund och kompetens, men införde inga konkreta skyddsräcken. (Hersby gymnasium och Östra Real)

Det finns redan tydliga rättsliga ramar. Skollagen kräver en trygg skolmiljö och ett aktivt arbete mot kränkande behandling, och Diskrimineringslagen förbjuder trakasserier i utbildning och kräver snabb utredning, dokumentation och åtgärd. Underlåtenhet innebär ansvar för huvudmannen och kan leda till diskrimineringsersättning.

Att gömma sig bakom ”rutiner” när ett barn larmar är alltså inte neutralt. Det är att missa lagens krav. Och skolan kan agera snabbt: när lärare uttryckt högerextrema sympatier eller gjort nazistiska gester har man ofta ingripit omedelbart för att skydda eleverna.

Men antisemitism uppträder inte bara i sin klassiska högerextrema form. Den kan också komma genom ett vänsterpolitiskt ramverk där antiisraeliska narrativ glider över i avhumanisering av judar. Varför möts den senare med ”utredning” i stället för samma beslutsamhet?

Mina svärföräldrar flydde Polen i slutet av 1960-talet när antisemitismen låste dörren till skola och akademi. Betyg drogs undan, arbeten lämnades orättade, och de insåg att de inte bedömdes för vad de kunde utan för vilka de var. I Sverige 2025 ser jag samma logik i mildare form: judiska barn döljer sin identitet, föräldrar anmäler frånvaro i stället för att be om ledighet, och skolledningar svarar med ”rutiner” när barn far illa.

Varför tillåter skolor att Palestinakonflikten släpas in i engelska och religion? Den hör inte hemma där. Det bör råda nolltolerans i alla ämnen utom samhällsorienterande kurser. Och när frågan tas upp i SO ska det ske strikt balanserat, med tydlig källkritik och båda sidor belysta, inte som en färdig tes som eleverna förväntas bekräfta. Allt annat riskerar att göda antisemitism här hemma.

Åtgärder som betyder något

Politiska ord om värdegrund saknar betydelse så länge skolor låter problemet växa i klassrummen, trots vad Skollagen och Diskrimineringslagen faktiskt kräver; lösningen är konkreta, klassrumsnära åtgärder och ansvar, inte fler policyer. Lärare driver egna agendor, rektorer gömmer sig bakom ”rutiner”, och barnen lämnas med konsekvenserna.

Ställ kraven där de hör hemma: förbjud politiska aktivistmoment i samtliga undervisningar, kräv en skriftlig objektivitetsplan i SO när konflikten behandlas, inför sanktioner när neutraliteten bryts och ge föräldrar insyn i material och upplägg. Det avgörs inte i policyer, utan i klassrummen – lektion för lektion.

Om orden ska betyda något måste handlingen börja där tystnaden nu får fäste: i klassrummen. Tystnaden i skolan är inte neutral. Den tar alltid någons parti, och just nu är det inte barnens.

Daniel Eisenberg