Klimatomställningen kräver miljarder och åter miljarder. Men finns det skäl att tro att den gör världen bättre? För nog finns det skäl att tro att den gör världen sämre, skriver Leif Kullberg.
Sverige och Europa ska lägga enorma summor på upprustning av försvaret, samt upprustning av en eftersatt sjukvård, vägnät och järnväg och 8 miljarder till FN:s klimatfond för U-länder som upplever sig förfördelade av västvärldens industriella utveckling. Samtidigt ska vi investera mångmiljardbelopp i den inom EU så populära ”Gröna omställningen” – allt detta medan vi har en extremt låg tillväxt och i stort sett obefintlig ökning av BNP (bruttonationalprodukten) – ca 1 procent mellan åren 2023-24.
Sverige, EU och FN har satt upp diverse ambitiösa klimatrelaterade mål för 2030 och 2050. Samtliga dessa mål avser att världen ska drastiskt minska sina CO2-utsläpp. Ryssland och Asien är knappt med på tåget förrän efter 2050. För Sveriges och Europas del kommer dessa mål inte att nås trots att EU har beslutat om handel med utsläppsrätter och enorma straffavgifter för länder som inte når sina individuella mål.
Dock lär inte dessa straffavgifter göra någon som helst skillnad eftersom de aldrig kommer att utkrävas, av den enkla anledningen att varken Europas motor – Tyskland – eller andra tunga länder i unionen kommer att nå de naivt och högt uppsatta målen. Handeln med utsläppsrätter, där företag måste köpa/betala för CO2 –utsläpp påverkar kraftigt företagens konkurrenskraft negativt i en tid när vi snarare behöver högre omsättning inom den tunga industrin.
I FN:s klimatavtal (Parisavtalet 2015) klargörs att världens länder ska se till att begränsa ökningen av medeltemperaturen till väl under 2 grader under detta århundrade. Om inte världen lyckas härmed så spår FN:s klimatpanel (IPCC) omfattande klimatrelaterade förändringar som kommer att negativt påverka miljarder människors levnadsförhållanden samtidigt som klimathysteriker förutspår jordens och mänsklighetens undergång.
Trots att länder redan investerat mångmiljardbelopp i denna ”Gröna omställning” så har vi ännu inte sett några som helst siffror eller forskning som anger att mängden CO2 i atmosfären har minskat eller stagnerat. Däremot finns siffror som gör gällande att halten fortsätter öka. Ej heller ser vi siffror eller forskning som visar att uppvärmningstakten avstannat eller minskat, men väl siffror och återkommande larm om ökning av medeltemperaturen.
Med alla dessa enorma investeringar på tiotusentals miljarder världen runt borde man kunna förvänta sig att forskarna skulle presentera någon form av positivt resultat av investeringarna, men tydligen fortsätter CO2 i atmosfären och medeltemperaturerna att öka oavsett hur många miljarder skattekronor som investeras.
Frågan blir då – vad gör alla dessa åtgärder och projekt för mångmiljardbelopp för nytta när ingen kan påvisa den påstått förväntade förbättringen? Frågan får mig otvetydigt att tänka på han som köpte ”grisen i säcken”.
Sveriges och EU:s högt uppsatta mål gällande minskning av våra CO2-utsläpp är så minimala att påverkan på världens totala CO2-utsläpp i det närmaste är obefintlig. Dock ger dessa högt satta men orealistiska mål orsak till hög svansföring för EU:s politiker och dess länder som föregångsnationer i den ”Gröna omställning”, oavsett om det gör någon skillnad för klimatets utveckling eller ej.
Klimatalarmister började ropa ”varg” och ringa i klockan redan 1972 och deklarerade att vi bara har 10 år på oss att hejda katastrofen. Över 50 år har gått sedan dess men ingen egentlig katastrof eller jordens undergång har inträffat men politiker och klimataktivister har fortsatt ringa i den klockan och sålt in narrativet att en katastrof väntar runt hörnet.
Frågan är - när spricker bubblan?
Leif Kullberg
Samhällsdebattör
