Han är 19. Eller 22. Kanske 26. Någonstans mellan pojke och man. Pluggar, jobbar, börjar livet – tills allt vänds upp och ner. Han döms för våldtäkt, utan teknisk bevisning, utan vittnen. Bara två berättelser – och hans väger lättare.

Enligt dagens tolkning av samtyckeslagen räcker det. Ord mot ord. Och konsekvenserna blir brutala.

Han är inte ensam.

De senaste åren har vi sett en oroande trend: unga män – ofta utan tidigare brott – döms till långa fängelsestraff efter sexualbrottsanklagelser där bevisningen är svag. Samtyckeslagen, som skulle skydda offer, har i vissa fall skapat rättsosäkerhet för den tilltalade.

I rättssalen misstolkas deras beteenden, deras ord ifrågasätts, och domstolen fäller hellre än friar – för säkerhets skull. Det är ett trauma som börjar i polisförhöret, kulminerar i domen och fördjupas i fängelset.

Men det är inte bara domen som är värst. I kriminalvården möts de inte av rehabilitering – utan av förvaring. Institutionen som ska rusta individer för ett liv utan kriminalitet gör ofta motsatsen: psykisk press, misstro, bristande vård, ibland kränkningar. Unga killar placeras i miljöer de inte är mogna för, och bryts ner i stället för att byggas upp – trots att de snart ska tillbaka ut i samhället. Det är en investering i misslyckande.

Detta gäller inte bara unga. Även vuxna män – utan tidigare kontakt med rättsväsendet – hamnar i samma fälla. Ett exempel är Alexander Ernstberger. Friad i tre av fyra instanser, men ändå dömd. Han kallar det ett justitiemord. Skillnaden är att han har medel och nätverk för att föra sin kamp. De flesta andra tystas ner och glöms bort.

Vi måste också våga tala om det dubbla traumat: skuld eller oskuld spelar ibland ingen roll. Även skyldiga har rätt till mänskliga rättigheter, vård och en chans till förändring. Men för de oskyldiga är smärtan dubbel: först att bli dömd för något man inte gjort, sedan att överleva fängelset.

När rättsstaten tappar sin objektivitet, när domstolar påverkas av opinion snarare än fakta, och när kriminalvården bryter ner snarare än bygger upp – då är det inte bara individer som drabbas. Då är det hela samhället som förlorar.

Därför krävs reformer:

• Samtyckeslagen måste tillämpas med större rättssäkerhet – bevisbördan får inte reduceras till en tolkningsfråga.
• Rättssystemet behöver transparens och oberoende granskning av tveksamma domar.
• Kriminalvården måste fokusera på vård och rehabilitering, särskilt för unga.
• Ett resningssystem som fungerar även för den utan pengar, status eller kända namn måste byggas.

Vi måste börja lyssna – innan fler går sönder i tysthet.

Det handlar om unga människor. Vissa är skyldiga, andra inte. Men alla har rätt till rättvisa.

Och just nu är det alldeles för tyst.

Kada Karlsson,
Jurist och tillhörande Nätverket Mannaminne