Matleveranser via appar som Foodora, Wolt och Uber Eats har på bara några år blivit en självklar del av vardagen i svenska städer. Med några knapptryckningar får vi middagen levererad till dörren på 20–30 minuter. Bekvämt, javisst. Men konsekvenserna är långt mer allvarliga än många vill erkänna: trafiksäkerhet hotas, hygien komprometteras och (V)issa(S) värderingar utsätts för en skoningslös spegel.

Trafikrisker och borttagna registreringsskyltar

Matleveranser via mopeder är ett relativt nytt fenomen i Sverige, men tillväxten har varit explosionsartad de senaste fem–sju åren. Mopeder susar fram på trottoarer, cykelbanor och gångvägar, ofta mot rött ljus och utan minsta respekt för fotgängare.

Vittnesmål från poliser och boende visar att det är mer regel än undantag att mopederna saknar registreringsskyltar och körs av personer utan svenska språkkunskaper – hur klarade de körprovet? Olagliga eller borttagna skyltar gör ansvar i händelse av olyckor omöjligt att utkräva. Det skapar en tyst tolerans för farligt beteende. Trottoarer omvandlas till motorvägar, cykelbanor blir racingbanor – barn, äldre och fotgängare får stå tillbaka för dåliga lokalsinnen och bekvämlighet.

Exempel från verkligheten

I Stockholm rapporterar boende om hur leveransmopeder blockerar trottoarer vid Odenplan och Södermalmstorg. Polisen har vid flera tillfällen påpekat att fordonen ofta kör mot rött ljus och att registreringsskyltar regelbundet saknas, vilket gör kontroll och åtgärder praktiskt omöjliga.

(Låt oss bortse från elsparkcykelproblematiken – det är en egen artikel).

Hygien: systemproblem eller kulturella fenomen?

Trafikriskerna är bara toppen av isberget. Hygienproblemen är lika alarmerande. Det handlar inte bara om tidspress, utan om fordonens utformning och delade användning. Många mopeder har handtag som är tejpade med silvertejp och isolering.

Buden kommer i direkt kontakt med ytor fulla av bakterier från tidigare användare, väder och gatans smuts. Transportboxar är ofta trasiga eller otäta. Risken för kontaminering är systematisk – inte tillfällig.

Det går inte att skylla på gig-ekonomi eller tidspress. Alla har ansvar för sin arbetsmiljö. Funkar det inte, får man säga ifrån – det är den svenska modellen. Jobbar man under slavliknande villkor är det ett val man gjort.

Lönerna dessa leverantörer får är dessutom mångdubbelt högre än vad de får i hemlandet – det är väl anledningen till att de är här? Att bete sig lagvidrigt trots detta är ett hån mot Sverige och den svenska modellen. Att samtidigt söka medlidande för samma problem (oftast pådrivet av ”humanistiska organisationer”), visar på en cynism som blir ett strukturellt samhällsproblem, förstärkt av huvudlös migrationspolitik.

Många restaurangägare är uppgivna över dessa bud, men deras klagomål når sällan fram.

Arbetsvillkoren – delade mopeder, låga löner, stressiga leveranstider till trots – gör att ansvaret hamnar på individnivå. Hygienrisken försvinner heller inte om buden tvättar händerna; utrustningen är infekterad redan innan de sätter sig på mopeden.

Den ideologiska paradoxen

Paradoxen är uppenbar: de som främst använder dessa tjänster är stadsbor med progressiva värderingar, vänsterröstare, människor som förespråkar jämlikhet och rättvisa. De vill stå för sociala ideal, men deras handlingar bidrar paradoxalt nog till farliga arbetsvillkor, kaotisk trafik och hygienproblem. Bekvämligheten går före konsekvenserna.

Slutsats

Den urbana leveranstrenden är ny, men den visar redan hur snabbt trafikkulturen och stadsmiljön kan förändras när nya aktörer och digitala tjänster introduceras, särskilt när migrationspolitiken blundar.

Hemleveranser är här för att stanna, men bekvämlighet får aldrig normalisera respektlöshet och fara. Vill vi ha trygga städer, säker mat och respekt för gemensamma utrymmen, krävs ansvar från samhälle, företag och individer.

Trottoarer är inte motorvägar. Cykelbanor är inte racingbanor. Beställd mat ska inte behöva röras av smutsiga händer.

Fredrik Svensson

Samhällsdebattör och observatör