Det börjar alltid likadant: stora ord, leende politiker och löften om framtidens gröna industri. Vi ska rädda klimatet, skapa jobb och bygga “det nya Sverige”. Sedan kommer miljarderna – från staten, från pensionsfonderna, från oss alla. Det skriver Richard Sundqvist.
Stegra, tidigare H2 Green Steel, skulle bli beviset på att allt det där faktiskt gick. Ett svenskt grönt stålverk som skulle förändra världen. I dag sitter samma bolag i krismöten med banker och regeringen. Finansieringen hakar upp sig, kostnaderna stiger och byggstarten är i fara. Verkligheten har hunnit ikapp den gröna sagan.
Staten har redan gått in tungt. Riksgälden garanterar 80 procent av ett banklån på 1,2 miljarder euro. Energimyndigheten har dessutom beviljat cirka 1,2 miljarder kronor i stöd via Industriklivet. EU har skjutit till omkring 250 miljoner euro i bidrag. Och flera pensionsaktörer – däribland AMF och AP-fonder – finns med bland ägarna. Trots detta står projektet och väger.
Om Stegra faller, kan staten behöva infria garantierna. Om det lyckas, tar ägarna vinsten. Staten får inga aktier, ingen vinstandel och inga krav på återbetalning. Bara risk.
Vi har sett mönstret förut. Northvolt – den tidigare gröna giganten – ansökte om konkurs den 12 mars 2025 efter år av stöd, lån och garantier. AP-fonderna har därefter skrivit ned investeringar kopplade till bolaget med omkring 5,8 miljarder kronor. Politikerna kallade det “en lärdom”. Ändå står vi här igen, bara månader senare, med samma modell och samma naivitet.
Vem tar ansvar när verkligheten hinner ikapp? Ingen. Regeringar från både vänster och höger har byggt samma system. Riksgälden ger garantier, Energimyndigheten delar ut bidrag, AP-fonderna investerar. Alla följer reglerna, men ingen riskerar något personligt. Regeringen tiger. Finansdepartementet har själva varnat för systemrisker i de statliga garantiprogrammen, men inga förändringar har kommit. Politikerna står hellre på invigningar än i riksdagen och förklarar vem som tar ansvaret när miljarderna försvinner. Och när frågan ställs om ledningsersättningar i bolag som lever tack vare statliga stöd rycker man på axlarna: “Marknadsmässiga villkor.” Marknadsmässiga? Inte när “marknaden” är staten själv.
Det här är inget brott – men det är ett systemfel i öppen dager. Vi har byggt en ordning där riskerna är offentliga och vinsterna privata. Det är varken hållbart, rättvist eller särskilt marknadsekonomiskt. Det är en tyst överföring av pengar från vanligt folk till politiskt gynnade bolag.
Om staten garanterar lån eller delar ut miljarder i stöd borde tre saker vara självklara. För det första: går bolaget med vinst ska en del betalas tillbaka – stöd ska kunna återkrävas. För det andra: ingen ska kunna ta ut överdådiga löner under perioder när verksamheten är beroende av garantier och bidrag. För det tredje: om vi tar risken ska vi också kunna ta del av uppsidan, exempelvis via statlig ägarandel, optioner eller vinstdelning. I alla andra sammanhang kallas det sunt förnuft.
Alla partier utom ytterkanterna har stött den här industrilinjen. Ingen vill kritisera “grön omställning” – det låter för bra. Men det finns en gräns mellan framtidstro och finansromantik. Den gränsen har Sverige passerat. Vi behöver färre presskonferenser framför byggkranar – och fler beslut i riksdagen som gör att staten bara tar risk när medborgarna också får rimlig avkastning. Det är inte statens uppgift att spela riskkapitalist, särskilt inte med andras pengar.
Richard Sundqvist arbetar inom näringslivet och skriver här i egenskap av privatperson.
