Debatten kring Israels medverkan i Eurovision har blivit ännu ett exempel på hur en högljudd och ideologiskt driven minoritet i Europa kan skapa en bild av ett brett folkligt tryck, trots att den faktiska opinionen i många fall är betydligt mer splittrad minst sagt.

Den europeiska vänstern tillsammans med den propalestinska rörelsen är inte majoriteter i befolkningen, men de har ofta stark närvaro i vissa mediala och kulturella miljöer och är högljudda.

Det gör att deras perspektiv får oproportionerligt stort genomslag och ibland framstår som den “dominerande” samhällsopinionen, trots att detta ej är fallet.

I Sverige märks detta i hur exempelvis Aftonbladet, Public service och Dagens Nyheter ofta rapporterar om Israel–Palestina-konflikten med en tydligt kritisk och problematiserande inramning av Israel.

Kritiker menar att bevakningen i vissa fall inte bara är kritisk utan systematiskt vinklad, där israeliska myndigheters agerande konsekvent lyfts fram i ett negativt ljus på ett sätt som upplevs som betydligt mer ensidigt än i rapporteringen om andra internationella konflikter.

Jag är minst sagt beredd att hålla med.

Det skapar enligt denna syn ett skevt proportionellt fokus, där Israel granskas hårdare och mer genomgående än jämförbara aktörer i liknande situationer.

I samband med Eurovision-debatten har detta blivit ännu tydligare.

Israels statliga kommunikationsinsatser har visserligen marknadsfört sitt bidrag i Eurovision, vilket inte är så konstigt. Vilket land har en sådant massiv smutskastningskampanj mot sig som den judiska staten?

Detta har också av vissa beskrivits på ett sätt som antyder att de skulle vara exceptionella eller ovanliga, trots att liknande former av statlig PR och nationell kommunikation finns i alla västerländska demokratier, inklusive Sverige.

Det har också förekommit konspirationsteorier och spekulationer i delar av debatten om att Israels premiärminister Benjamin Netanyahu i egen hög person indirekt kan kopplas till olika former av påverkansarbete kring Eurovision!

Sådana påståenden saknar i regel verifierade källor när det gäller direkt personlig inblandning, men används ändå i vänsterorienterade nyhetsmedier för att förstärka bilden av en mer centralstyrd politisk kampanj än vad som faktiskt går att belägga.

Man vill framställa Israel och den israeliska demokratiska rättsstaten som korrupt.

Allt för att misstänkliggöra och underminera Israels folkliga stöd.

Jag menar också att den intensiva mediala bevakningen och den hårt politiserade inramningen kring exempelvis Eurovision i praktiken riskerar att bygga upp en förutbestämd “förförståelse” hos publiken, där misstänkliggörande av både resultat, röster och process gällande Israel blir inbakat i narrativet redan innan tävlingen ens är avgjord.

Både Aftonbladet och Dagens Nyheter men också public service är duktiga på denna typ av arbete.

Här handlar det inte längre om legitim kritik utan snarare om en form av narrativ påverkan, där en alternativ verklighetsbild gradvis etableras, där Israels deltagande i sig inte bara diskuteras utan i praktiken misstänkliggörs och ifrågasätts som princip snarare än att behandlas som en del av en vanlig internationell tävling.

Detta sker i ett sammanhang där jämförelser ofta görs med andra länder, exempelvis Ryssland.

Att jämföra Israel med Ryssland är inte bara fel och okunnigt utan också helt oacceptabelt.

Det är som att jämföra Ukraina med Nordkorea!

I slutändan handlar frågan inte bara om Eurovision, utan om hur opinion formas.

Israel i dag befinner sig i en helt unik position internationellt, och särskilt i sammanhang som Eurovision, där landet inte bara utsätts för omfattande hat och oproportionerlig kritik, utan också för vad som uppfattas som återkommande smutskastningskampanjer och en starkt negativ narrativbild i delar av den internationella debatten.

I den här tolkningen saknas ofta en motsvarande förståelse för den utsatthet Israel upplever i detta medielandskap, där landet blir föremål för en nivå av uppmärksamhet och mobilisering som inte på samma sätt riktas mot andra deltagande nationer.

Inom samma diskussion pekar vissa också på att det i sociala medier och politiska miljöer förekommer uppmaningar och organiserade kampanjliknande beteenden kopplade till röstning, där vissa aktörer uppmuntras att stödja bidrag som uppfattas som motståndare till Israel.

Detta ignoreras av svensk medierapportering.

Det viktigaste för dessa mediala kanaler är att få ut en anti-israelisk opinion bland befolkningen.

Det luktar faktiskt riktigt illa!

Axel Otterberg

Statsvetare och debattör