Israels externa aggression kan förklaras via landets interna politiska kris, med ett rättssystem i kris, en skör koalitionsregering, och en president som gör allt för att hålla sig borta från Haag.

Den trettonde juni vaknade världen till nyheten att Israel påbörjat en bombningskampanj mot Iran. Världen verkade tagen på sängen. Den gångna veckan har präglats av försök att förklara det som i media kallats för ett överraskningsanfall.

Men för de som följt Israel nära var frågan inte om ett anfall skulle komma, utan när det skulle komma. Efter långa samtal med USA och ett grönt ljus från president Trump var det till slut dags på, passande nog, fredagen den trettonde. Anfallet ter sig dock irrationellt om man endast fokuserar på externa faktorer.

Israel har kommunicerat att man valde att slå till på grund av ny information om att Iran signifikant accelererat mot en första stridsspets. IAEA, FN:s nukleära vakthund och resten av det internationella samfundet ställer sig dock skeptiska till denna information. Iran verkar betydligt längre bort från sin första stridsspets än Israel vill ge sken av.

Samtidigt hade Israel inte själv kapacitet att slå ut Irans nukleära program. Som bäst hade man kapacitet att sakta ned det med fåtalet månader. Expertisen skulle finnas kvar och de mål som Israel hade kapacitet att slå ut skulle ta månader, inte år, att bygga upp igen, och stora mängder nukleärt bränsle skulle förbli intakt. För att göra verklig skillnad behövde man kunna slå ut Fordow, Irans nukleära huvudanläggning.

Anläggningen var dock nedgrävd djupt i en bergssida, för djupt för att israeliska bomber ens skulle kunna lämna en repa. Endast USA, vars stöd var långt ifrån garanterat när kriget startade, och dess bunkerpenetrerande bomber hade kapacitet att slå ut anläggningen. Lyckades man inte slå ut kapaciteten helt innan ett fredsavtal signerades riskerade man att skapa en frenesi inom Iran mot att skapa sin första stridsspets innan Israel kunde slå till igen.

Man har också sagt sig vilja stötta en regimförändring i Iran. Men redan idag ser vi att attackerna på många håll ökat den nationella enigheten.

Varför valde då Israel att anfalla? För att förstå anfallet måste vi se till interna israeliska strukturer och dess politiska landskap. Netanyahu är djupt impopulär och har förlorat den israeliska allmänhetens förtroende. Hans retorik om att vara Israels beskyddare och löften om att ta hem samtliga gisslan till varje pris har fallerat i Gazas skugga, som blivit en mer långtgående affär än man hoppats.

De mer högerextrema krafterna inom Israel omöjliggör gång på gång en mer långtgående fred i konflikten, som splittrar befolkningen och polariserar politiken. Netanyahu står personligen inför anklagelser om korruption och svindel, samt utredningar av ICC och ICJ för krigsbrott.

När bomberna började falla över Iran förflyttades dock det mediala fokuset, bort från den splittrande Gazakonflikten, från rubriker om döda palestinier vid uthämtningsplatser för humanitärt stöd och korrupta politiker till högteknologiska missiler, nedskjutna iranska bomber, och ett krig för nationell överlevnad. Genom att skapa ett starkt ”dem” hoppas Israels högerextremister att ena och stärka ”vi:et”, och i förlängningen att klänga fast vid makten.

Detta är en klassisk del av Netanyahus taktik. Vi har tidigare sett att attacker utförts mot Libanon och Gaza i direkt anslutning till större protester. Det är inte en tillfällighet. Israel använder extern aggression för att tysta interna protester. Man har sett att det fungerar. Protesterna mot regeringens förslag att signifikant försvaga det juridiska systemets makt (ett tydligt försök att försvaga demokratin som helhet) i början av 2023 dog exempelvis till stor del ut efter attackerna den sjunde oktober. En extern chock enade folket, som slutade protestera och i stället mobiliserade volontärer som stöttade armén. Regeringen hoppas på en liknande effekt nu.

Det är slutligen uppenbart att man hoppades på amerikanskt stöd, efter att relationerna mellan länderna börjat försurats. Trump besökte exempelvis inte landet under sin turné i mellanöstern i våras, scener som känns som från en annan värld idag. Det fanns självfallet inget intresse från Netanyahus sida att gå till val utan amerikanskt stöd, där han riskerar att förlora makten och ställas inför rätta. Nu har han säkrat detta.

Regeringen spelar dock högt. Att använda världsfreden som pokerchips i ett spel om regeringsmakten och för att hålla sig utanför rättssalen är ett farligt drag som riskerar att få globala konsekvenser.

Malte Olausson

Styrelseledamot i Liberala ungdomsförbundet i Lund och student i Freds- och konfliktvetenskap


Detta är ett debattinlägg i Bulletin. Debattören svarar för sina åsikter i debattartikeln. Vill du publicera dig på Bulletin Debatt eller inkomma med replik? Skicka artikelförslag till debatt@bulletin.nu