Svensk medias selektiva rapportering om Israel i Eurovision snedvrider bilden av verkligheten.

Rapporteringen följer nämligen ett mönster som blir allt svårare att bortförklara, då det nyligen publicerades två upprop från artistvärlden med diametralt motsatta budskap.

Det ena som är undertecknat av över tusen artister slog fast att Israel ska få delta i Eurovision på samma villkor som andra länder, precis som Ukraina som också befinner sig i ett existentiellt krig.

Det andra, med ett liknande antal namn, krävde att Israel skulle uteslutas.

Båda uppropen är i grunden lika relevanta ur ett nyhetsperspektiv.

Ändå behandlas de långt ifrån lika.

Stödet för Israels deltagande passerade i stort sett obemärkt.

Det kritiska uppropet däremot fick stort genomslag i rubriker, nyhetsinslag och analyser.

Ganska märkligt kan man tycka, då stödet för Israel borde ha ett enormt stort nyhetsvärde då det nästan aldrig hörs i den offentliga debatten.

Den pro-palestinska vänstern däremot är som vi alla vet högljudda och tar oproportionerligt mycket plats i det offentliga rummet, trots att de inte har det breda och folkliga stödet som svenska medier gärna vill framställa det som.

Vore det då inte intressant för svenskarna att få veta att det faktiskt finns ett stort stöd FÖR den judiska statens medverkan för en gångs skull?

Resultatet blir en tydlig obalans i rapporteringen där en sida ges oproportionerligt mycket utrymme, trots att den saknar ett stort folkligt stöd, medan den andra marginaliseras.

Detta är ett klassiskt exempel på hur nyhetsvärdering och vinkling påverkar publikens bild av verkligheten.

När två händelser av liknande tyngd behandlas olika så skapas en uppfattning om att den ena sidan är större, viktigare eller mer representativ än vad den faktiskt är.

I praktiken innebär det att en branschspecifik opinion, ofta bestående av relativt smala kretsar inom en vänsterorienterad kultursektor, får framstå som en bred folklig rörelse.

Uppropet och avskyn mot den judiska statens medverkan i Eurovision består uppenbarligen mestadels av obskyra vänsterpersoner inom kultursektorn, vilket gör uppropet ännu mer löjeväckande.

Samtidigt osynliggörs det stöd som faktiskt finns för Israels deltagande.

Här finns det enormt kända namn som öppet stöder Israel.

Men inte ett ljud från varken SVT eller TV 4. Det är knäpptyst.

Problemet ligger alltså inte bara i vad som rapporteras utan i hur det prioriteras och ramas in.

När medier väljer att ge mer utrymme åt vissa perspektiv än andra, trots likvärdigt underlag, påverkas den samlade bilden av opinionen.

Detta mönster går också igen i själva tävlingen. Israel har återkommande fått starkt stöd från tittarna runt om i Europa, medan juryrösterna ofta ger ett annat resultat.

Det har väckt frågor om balansen mellan expertbedömningar och folkligt stöd och om tävlingen verkligen speglar publikens preferenser.

Mot den bakgrunden blir den svenska rapporteringen ännu mer problematisk.

Det är särskilt anmärkningsvärt när det gäller public service, som har ett uttalat ansvar att vara saklig och opartisk.

Att formellt nämna båda sidor räcker inte om den ena konsekvent ges större utrymme och tydligare genomslag.

Samtidigt agerar även TV4 på ett sätt som är svårt att beskriva som annat än oacceptabelt.

TV4 och andra medier intervjuar vänsterextrema artister, som den relativt okända Marit Bergman och låter denna hävda att Israel begår folkmord, baserat på personliga vänsteråsikter upplevelse och känslor.

Inte en enda kritisk följdfråga kommer från journalisten.

Eurovision ska vara en musiktävling och inte en arena för selektiv opinionsbildning.

Men så länge rapporteringen fortsätter på det här sättet riskerar både tävlingen och förtroendet för medierna att påverkas negativt.

Frågan är inte om båda sidor får synas utan hur de får synas.

Och där finns det i dag en obalans som inte går att ignorera!

Axel Otterberg

Statsvetare och debattör