Man får ofta höra om hur länsstyrelserna får jobba hårt för att kunna uppfylla sitt uppdrag. Man får höra att de behöver mer pengar, resurser och makt. Man får se vad de vill att man ser. Men ingen väljer att skrapa på ytan. Narrativet sitter så starkt! Det påstås att alla som drabbas är värsta sortens ägare, som inte förtjänar att ha djur. Det är bara så det är. Men är det verkligen sanningen?

Svaret är nej. Tyvärr så är det inte så det är. Och detta har bubblat länge. Det finns många ägare som behandlas värre än vad de förtjänar. Deras djur försvinner utan att de har haft det tufft hemma. Det kan vara svårt att ta till sig. Det kan jag förstå. Man vill inte tro att det kan vara så. Men man måste börja förstå att det faktiskt är sant. De som behandlats fel måste också få höras. Men det är inte lätt att slå sig fram.

Människor ser hellre ner på dig än lyssnar. Media väljer bort din röst, för att istället låta myndigheten ensam höras. Du som drabbats kämpar med näbbar och klor för att få rättvisa. Du lägger fram allt du har. Du har ofta lagen, bevis och sanningen. Men det hjälper ytterst sällan. För du stöter på patrull. Något som många inte heller vill se existerar. Myndighetsaktivism och ett rättsväsende som på något sätt lyckas filtrera bort lagbrott, bevis och fakta.

Det är mycket som inte är som det ska. Tystnadskultur. Rättssäkerhet finns inte idag. Många verkar tro att bara tjänstemannaansvaret återinförs så kommer dessa problem försvinna. Det är en fin tanke. Men det lär inte hända. Inte som det ser ut idag. Det sitter alldeles för djupt. Man måste rensa ur ordentligt. Man måste vara villig att se verkligheten.

Hur många ägare och djur ska få lida innan det rättas till? När ska man tvinga länsstyrelserna att enbart följa sitt uppdrag? Det vill säga ta sig an ägare som faktiskt vanvårdar sina djur. Istället för att låta dessa fortsätta, år efter år. De får bara varningar. Trots att anmälningarna mot dem haglar.

Istället jagar länsstyrelsen ägare som är ensamma och sköra, som lever för sina djur. Som bara skulle behöva lite stöd. De ägarnas djur är vad tjänstemännen riktar in sig på. De är lättare att handskas med.

Du som drabbad har ingenting! Hur mycket bevis och annat du än lyckas gräva fram. Och tjänstemännen har inga egna bevis. De kan till och med erkänna det. Trots det förändras inget, och dina älskade djur ska du aldrig få se igen. Den här biten får allmänheten sällan ta del av. Vilket gör att de misstror dig, för att du blivit av med dina djur.

När du strider och kommer med bevis för att lagar och regler inte följts, då blir du ett problem. Och då ska du sänkas. Ingen kräver dem på bevis. De vinner i kammarrätten. Detta för att tjänstemännen såklart har rätt. Lögnen sprids vidare.

Jessie Sitaric

Landsbygdsvän och djurvän