Partierna i vår svenska riksdag består av en samling minst sagt udda fåglar. I kommunpolitiken är det snarare en travesti på den gamla leken ”Vem tar vem” där riksdagspartiernas favorisering inte har någon som helst genomslagskraft.

I den svenska riksdagen har vi 3 tydliga vänsterpartier - S, V och MP och 2 tydliga högerpartier – M och KD. I Annie Lööfs ”breda mitt” – som numera är allt annat än bred – har vi C och L. Inom både C och L finns falanger som inbördes strider i frågan om partiet ska stödja en regering och en statsminister från höger eller från vänster respektive en regering där SD ingår eller där SD ingår som stöd.

Just den splittringen torde vara en stor del av förklaringen till deras svårigheter att attrahera väljare eftersom alla C- och L-väljare tenderar att föredra antingen en vänsterregering eller en högerregering och inför ett val vet ingen vad man egentligen får efter valet.

Förmodligen hade C och L båda tjänat sina väljare bättre och dessutom fått fler väljare om partierna klart och tydligt gått till val som just mittenpartier som under inga som helst omständigheter stöder någon annan regering än en regering där bara C och L ingår.

Effekten blir att vänster- respektive högerväljare inom både C och L inte röstar på det egna partiet utan istället – för att vara på den säkra sidan – röstar på ett renodlat vänster- eller högerparti. Både C och L har på riksdagsnivå starka åsikter om samarbete eller inte med de infamösa Sverigedemokraterna. Uppenbarligen innehar varken C eller L några matematiskt kunniga i sina partiled.

Hade man haft det så hade man insett att SD som riksdagens näst största parti i praktiken är det parti som avgör vem som blir statsminister och bildar regering. Samtliga sju övriga riksdagspartier har sedan SD:s inträde i politiken stämplat SD som höger och oftast till och med som extremhöger och ”brunhöger”.

Den klassificeringen har helt och hållet sin grund i att SD:s viktigaste fråga ända sedan starten har varit den svenska invandringspolitiken som SD alltid hävdat är en katastrof för Sverige och svenskarna. Idag låter det dock annorlunda. Fyra andra riksdagspartier (S, L, KD, M) har i mångt och mycket – efter långt och länge – i stor utsträckning anammat SD:s invandringspolitik och tillika SD:s näst största fråga, nämligen kriminalpolitiken.

Den ”brunstämpling” som SD på grund av sin invandringspolitik utsattes för är uppenbarligen inte längre aktuell för S, M, L och KD när man idag delar just SD:s stramare invandringspolitik. Idag delas uppfattningen om en stramare invandringspolitik av partier från höger, via mitten, till vänster och endast de mindre partierna V, MP och C står för en återgång till en mer generös invandringspolitik. Av den anledningen kan man inte entydigt klassa SD som ett högerparti.

Den som är insatt i SD:s betydligt bredare politik än invandring och kriminalitet vet att mycket av SD:s övriga politik har betydligt mer gemensamt med till exempel Socialdemokraterna och definitivt med den arbetarpolitik som en gång byggde S till ett regeringsparti. Dock tycks det ta långt tid för en del partier att tvätta bort den där ”brunstämplingen”.

Personligen skulle jag inte bli ett dugg förvånad om vi inom tio år får uppleva en regering bestående av S och SD och kanske till och med med en statsminister från SD – detta sagt som ett konstaterande och inte en önskan.

Leif Kullberg,
Samhällsdebattör