Örebros socialtjänst ska granskas, men samtidigt uttrycker de ansvariga politikerna ett starkt stöd för verksamheten. Handlar granskningen om att hitta fel, eller dölja dem? Detta undrar Mikael Lundström.
Örebros kommunledning har nyligen beslutat om att låta externa aktörer genomföra en extern granskning av socialtjänsten för att få en ”oberoende bedömning av rättssäkerheten och kvaliteten” i deras verksamhet. Samtidigt framhåller de att det är den senaste tidens diskussioner om just rättssäkerhet och kvalitet som riskerar att skada förtroendet för socialtjänsten – inte eventuella brister i rättssäkerheten eller kvaliteten i sig. Och redan innan granskningen ens har påbörjats försäkrar ledningen att den har fullt förtroende för sin socialtjänst.
Därmed skapar kommunledningen en märklig logik. De beställer en oberoende granskning av allvarliga frågor, samtidigt som de hävdar att det faktiskt är diskussionen om dessa frågor som är problemet och att ingenting är fel på verksamheten egentligen. Då väcks den rimliga frågan: vad är det kommunledningen vill uppnå med granskningen? Vill de ta reda på sanningen, utkräva ansvar och skapa förbättring eller vill de bara putsa fasaden och få allt att se bra ut på utsidan?
Det finns flera uppmärksammade fall som ligger till grund för den diskussion om rättssäkerhet och kvalitet som kommunledningen hänvisar till. Ett av dem handlar om den åttaåriga flickan ”Elsa” som just nu är under tvångsomhändertagande av socialtjänsten i Örebro.
SE ÄVEN: Allard om Elsa-fallet: ”Ansvariga borde få sparken”
Journalistiska granskningar av Elsa-fallet har väckt allvarliga frågor om hur socialtjänstens beslut om tvångsomhändertagande fattades från första början. Bland annat har de ursprungliga uppgifterna som låg till grund för tvångsomhändertagandet korrigerats och ifrågasatts i efterhand. Jurister och experter som granskat ärendet har pekat på att detta väcker frågor om hur rättssäkert beslutsunderlaget egentligen var.
Samtidigt infördes mycket långtgående restriktioner i ärendet. Under en längre period fick Elsa varken träffa eller tala med sina föräldrar, utan endast kommunicera genom brev som socialtjänsten kontrollerade. Sådana restriktioner beskrivs av experter som mycket ovanliga och har blivit en central del av debatten om proportionalitet och rättssäkerhet i socialtjänstens arbete.
När sådana frågor väcks genom journalistiska granskningar och juridiska invändningar handlar det inte om att någon försöker “skada förtroendet” för socialtjänsten. Det handlar om att klarlägga om systemet fungerar som det ska när det fattar några av de mest ingripande besluten som finns i människors liv.
När besluten är så ingripande som tvångsomhändertaganden av barn måste kraven på transparens, dokumentation och möjlighet till oberoende granskning vara särskilt höga. Om kritik reflexmässigt möts med försvar av verksamheten i stället för en öppen prövning av sakfrågorna riskerar fokus att förskjutas, från att ta reda på om något gått fel till att skydda organisationens anseende.
När kommunledningen redan på förhand slår fast att den har fullt förtroende för sin socialtjänst framstår slutsatsen i praktiken som given. Risken är då att granskningen inte blir ett verktyg för att hitta sanningen, utkräva ansvar och förbättra verksamheten – utan ett sätt att putsa fasaden och få det att se ut som om allt fungerar.
Mikael Lundström
