I svenska domstolar fälls män varje år för våldtäkt utan teknisk bevisning, ibland flera år efter den påstådda händelsen – och ofta enbart med målsägandens ord som grund. I dom efter dom återkommer samma fraser:

• ”Hon saknar anledning att ljuga.”
• ”Berättelsen är sammanhängande.”
• ”Han kunde inte ge en trovärdig förklaring.”
• ”Hon har återgett händelsen med känslomässig trovärdighet.”

Dessa formuleringar får i praktiken ersätta faktiska bevis. Samtidigt ifrågasätts inte varför det saknas teknisk bevisning, varför berättelsen förändrats över tid eller varför det finns motsägelser. Istället lyfts känslor och intryck – subjektiva bedömningar – som tillräckliga skäl för att döma.

Straffen är hårda: flera års fängelse, hundratusentals kronor i skadestånd, livslång stigmatisering. Trots att det i många fall inte går att bevisa vad som har hänt – eller ens om något har hänt.

Vems ord räknas?

Hur ska en man kunna bevisa att sex skedde med samtycke – eller att inget sex skedde alls – om den enda bevisningen är ord? Om utredningen är bristfällig, och hans förnekande inte tas på allvar? När hon anses trovärdig från början, och han måste bevisa sin oskuld, trots att rättssystemet officiellt säger att det är tvärtom?

Hur kan det vara rättssäkert att män fälls för ett av våra allvarligaste brott utan några objektiva bevis? Borde inte varje medborgare – kvinna som man – vara oroad över ett rättssystem där beviskravet urholkats till förmån för subjektiva tolkningar?

Varför ifrågasätter inte fler detta? Måste man själv eller ens barn drabbas för att förstå?

Tystnadens pris

Det kanske mest skrämmande i allt detta är tystnaden. Ingen politiker vågar lyfta frågan om rättsosäkerhet i sexualbrottsmål – av rädsla för att uppfattas som kvinnofientlig. Inga journalister granskar de tveksamma domarna, trots att de ibland innehåller rena motsägelser. Domstolarna själva uttrycker sig ofta så försiktigt att man mellan raderna kan ana tvivel – men ändå döms den tilltalade.

Samtidigt vågar knappt någon i samhället säga att något är fel. Det är som om själva ämnet har blivit tabu – trots att det handlar om rättssäkerhet, inte om att förminska övergrepp eller skydda förövare. Men det är just den tystnaden som gör att oskyldigt dömda män aldrig får sin upprättelse, och att rättssystemets förtroende urholkas i det tysta.

Det handlar inte om att skydda förövare – utan om att skydda rättsstaten

Rättssäkerhet är inte ett hot mot brottsoffer. Tvärtom. Ett rättssystem som dömer rättvist stärker både tilliten och viljan att anmäla. Men när domar baseras på upplevd trovärdighet snarare än fakta, riskerar vi att både oskyldiga döms – och skyldiga frias i andra fall.

Flera erfarna advokater – bland dem Thomas Bodström, Bengt Ivarsson och Björn Hurtig – har varnat för hur godtyckligt unga killar och män döms i sexualbrottsmål. De beskriver en rättsutveckling där rättssäkerheten offras till förmån för symbolpolitik, där beviskravet urholkats och rättsprocessen allt mer liknar ett trovärdighetstest.

Att säga att kvinnor aldrig ljuger, eller att män alltid borde kunna förutse en framtida anklagelse, är lika orimligt som att kräva att alla övergrepp måste kunna bevisas tekniskt. Självklart finns verkliga offer, men det finns också felaktiga anklagelser, minnesluckor och missförstånd – och det är domstolarnas uppgift att ta reda på vad som faktiskt hänt.

Problemet är att domstolarna allt oftare väljer att tro – istället för att pröva.

Vart är vi på väg?

Vi som hamnat här – oskyldigt dömda och deras anhöriga – lever i ett parallellt universum. Där en enskild anklagelse kan förändra ett liv för alltid. Där rätten dömer utom rimligt tvivel – utan att tveka. Där den tilltalades försvar misstänkliggörs, men målsägandens berättelse betraktas som orubblig sanning.

Rättsstatens kärna är att ingen ska dömas utan stark bevisning. Det gäller oavsett brottstyp – även vid sexualbrott. Men den principen urholkas just nu, steg för steg.

Våga se det som inte passar in i berättelsen

Det är dags att våra politiker, åklagare och journalister vågar se och lyfta det som inte passar in i den rådande berättelsen. Att män kan dömas oskyldiga. Att rättssäkerhet inte är könsbunden. Att ett brott inte blir bevisat bara för att någon gråter när de berättar om det.

Vi efterlyser inte mindre stöd till verkliga offer – utan mer rättvisa för alla. Det minsta vi kan kräva är att svenska domstolar återgår till principen om att skuld ska vara ställd utom rimligt tvivel – och att ingen döms godtyckligt, grundat på gissningar eller rädsla för att ifrågasätta fel part.

Hur många fler oskyldiga ska behöva dömas innan vi vågar ta den här debatten?

Nina Hamilton

Medlem i nätverket Mannaminne