”Mannaminne” drivs av mammor och är ett nätverk bestående av familj, släkt och vänner till oskyldigt dömda män och unga killar. Som en av många hundratals medlemmar i nätverket skriver jag till er – justitieminister Gunnar Strömmer och jämställdhetsminister Paulina Brandberg – med anledning av samtyckeslagen. Detta är en fråga som påverkar ett stort antal människor i Sverige och som vi anser kräver er uppmärksamhet. Som ansvariga ministrar har ni en central roll i att möjliggöra förändring, och vi vill därför framföra våra synpunkter i denna angelägna fråga.

Hur många oskyldiga män, ibland så unga som 18 år, ska behöva få sina liv förstörda, sina framtidsdrömmar krossade, och stämplas och stigmatiseras som sexbrottslingar, innan vi vågar erkänna att samtyckeslagen i sin nuvarande form är ett svek mot rättvisan och rättssäkerheten?

Vi ser unga män förlora sina utbildningsmöjligheter och sociala liv, och hur samhället vänder dem ryggen. Hur länge ska vi blunda för konsekvenserna av en lag som inte klarar av att skydda oskyldiga från rättsliga övergrepp?

När samtyckeslagen infördes 2018 var syftet att stärka skyddet mot sexuella övergrepp, vilket ingen kan vara emot. Alla vill vi att de som utsätts för övergrepp ska få rättvisa, och att gärningspersonen ska hållas ansvarig. Men efter sex års tillämpning av samtyckeslagen så står det klart att den har skapat stora rättssäkerhetsproblem, särskilt för unga män. Lagstiftningen – som ursprungligen var tänkt att stärka skyddet – riskerar nu istället att förvränga rättssystemets grundprinciper och leda till att oskyldiga döms för allvarliga brott utan tillräckliga bevis.

Ett av de mest centrala problemen med samtyckeslagen är hur den förändrar bevisbördan i rättsprocessen. I ett rättssäkert system är det åklagarens ansvar att bevisa att ett brott har begåtts, medan den anklagade ska anses oskyldig tills motsatsen bevisats. Men samtyckeslagen har i praktiken vänt på denna ordning. Istället för att åklagaren måste bevisa att ett brott har begåtts, förväntas den anklagade att visa att samtycke fanns.

Frågan som uppstår är: Hur kan någon bevisa vad som hände under ett privat möte, utan vittnen eller dokumentation? En sådan bevisbörda blir särskilt svår att hantera för unga personer som inte har den erfarenheten eller medvetenheten om vikten av att dokumentera sin oskuld. I de flesta fall handlar det om ord mot ord. I dessa situationer är det extremt svårt för en anklagad att bevisa sin oskuld, vilket öppnar upp för risken att oskyldiga döms.

Ytterligare ett problem med tillämpningen av samtyckeslagen är att domstolar allt som oftast baserar sina domar på hörsägen eller vaga uttalanden om upplevda känslor, snarare än på konkreta bevis. Rättssystemet ska bygga på fakta, inte på subjektiva upplevelser som kan tolkas på olika sätt. När en domstol förlitar sig på upplevda känslor, misstolkade handlingar eller vaga uttalanden om vad som kan ha hänt, utan att det finns objektiva bevis, urholkas rättssäkerheten. En sådan osäker rättsprocess innebär att risken för att oskyldiga döms ökar markant.

Att döma någon till fängelse för ett brott som bygger på tolkningar snarare än fakta strider mot grundläggande rättsprinciper. Rättssäkerhet kräver att alla individer har en rättvis chans att försvara sig mot allvarliga anklagelser och att inga oskyldiga får lida för något de inte har gjort.

Det handlar inte bara om individens frihet. En felaktig dom får långsiktiga konsekvenser som går långt bortom själva fängelsestraffet. Förlorade utbildningsmöjligheter, förstörda sociala relationer och ett liv präglat av skam och stigmatisering är några av de tragedier som många unga människor drabbas av efter att ha blivit felaktigt dömda. Att leva som en oskyldig person som stämplats som sexbrottsling är en förlust av värdighet och framtid. I många fall är det en livslång konsekvens som inte går att reparera.

Det är svårt att förstå varför vi som samhälle ska vara villiga att låta unga män, ofta mellan 18 och 25 år gamla, få sina liv förstörda på grund av en lag som inte fullt ut upprätthåller grundläggande rättssäkerhet. Vad säger det om vårt rättssystem när oskyldiga unga män fängslas utan tillräckliga bevis för att rättfärdiga deras fällande dom?

För att värna om rättvisan och rättssäkerheten måste vi våga diskutera samtyckeslagens svagheter. Det är inte fråga om att vara emot lagens syfte – att skydda mot sexuella övergrepp – utan om att vi måste hitta en balans där både offer och åtalade får en rättvis behandling. Samhället har ett ansvar att både skydda offer för övergrepp och säkerställa att oskyldiga inte fälls.

Dagens samtyckeslag uppnår inte den balansen mellan att skydda individer och att säkerställa rättssäkerheten för alla inblandade. Det är dags att ställa frågan: Är det rättssäkert att döma någon för ett av de allvarligaste brotten i vår lagbok utan krav på bevisning? Om vi vill att vårt rättssystem ska vara rättvist och trovärdigt, måste vi säkerställa att inga oskyldiga får sina liv förstörda utan att det finns solida bevis för brottet.

Med vänliga hälsningar,

Nätverket Mannaminne