Sverige talar ofta med stor säkerhet om mänskliga rättigheter. Vi beskriver oss som en rättsstat där lagen gäller lika för alla och där staten tar ansvar när människor hamnar i utsatta situationer. Men denna princip tillämpas inte konsekvent. Den brister särskilt tydligt när människor döms – och ännu mer när de döms felaktigt.

När en människa frihetsberövas raseras hela livsstrukturen: arbete, bostad och ekonomi kollapsar, relationer bryts och sociala nätverk löses upp. Även efter frigivning – och ibland även efter att en felaktig dom rivits upp – förväntas individen snabbt fungera fullt ut i samhället igen. I praktiken saknas ofta både strukturerat stöd och ett tydligt systematiskt ansvarstagande från statens sida, trots att det är statens beslut som orsakat skadan.

Kontrasten till andra delar av svensk lagstiftning är slående. Genom LSS-lagen erkände staten att vissa människor inte kan tillgodogöra sig sina rättigheter enbart genom generella välfärdssystem. Rättigheter kräver faktiska förutsättningar. Därför skapades ett strukturerat stöd – inte som välgörenhet, utan som en rättighet grundad i insikten att samhället annars i praktiken skulle utestänga människor från det liv de formellt har rätt till.

Samma princip borde rimligen gälla människor som dömts, och i synnerhet dem som senare visar sig vara oskyldigt dömda. När staten genom rättsväsendets beslut har bidragit till att rasera en människas liv kan ansvaret inte stanna vid att domen upphävs eller att ett begränsat ekonomiskt skadestånd betalas ut. Den verkliga skadan handlar inte enbart om förlorad inkomst under en viss period, utan om förlorade år av arbetsliv, förstörd kreditvärdighet, förlorade karriärmöjligheter, brutna relationer och en social position som i praktiken kan vara omöjlig att återställa utan stöd.

Trots detta saknas idag ett tydligt system som tar ett helhetsansvar för återupprättelse och faktisk återetablering i samhället. Den enskilde förväntas i hög grad själv bära konsekvenserna, även när staten haft fel. Resultatet blir att rättigheter i praktiken blir villkorade: de gäller fullt ut för den som har resurser, nätverk och ekonomiska marginaler – men inte för den som saknar dem.

Detta skapar också en djup trovärdighetsproblematik. Samma samhälle som med stor moralisk säkerhet betonar rättigheter och statligt ansvar i vissa frågor framstår som betydligt mer passivt i andra, trots att statens eget agerande där haft avgörande konsekvenser. Denna inkonsekvens riskerar att undergräva förtroendet för rättsstaten. Ett rättssystem som kan beröva en människa friheten måste också ha ett lika tydligt ansvar när systemet begår misstag – eller när konsekvenserna av ett frihetsberövande gör ett normalt samhällsliv praktiskt omöjligt utan stöd.

Rättigheter som saknar praktiska möjligheter att förverkligas är i längden inte verkliga rättigheter. De blir formuleringar på papper. Ett samhälle som vill kalla sig rättsstat måste vara berett att ta ansvar inte bara när allt fungerar, utan också när systemet brister och människors liv påverkas mest. Det handlar om mer än lagtext eller ekonomisk kompensation – det handlar om att bygga ett system där oskyldigt dömda kan återuppbygga sina liv på riktigt.

Jennie Engdahl

Nätverket Mannaminne