Den iranska revolutionen 1979 framställs ofta som en rent inhemsk rörelse, men verkligheten är betydligt mer komplex. Som iransk politisk aktivist och svensk politiker inom Sverigedemokraterna anser jag att det är dags att tala klarspråk om de krafter som aktivt bidrog till att en totalitär islamistisk regim tog makten i Iran – och om hur samma nätverk i dag riktar sin aggression mot iranier som kämpar för frihet, både i Iran och i diasporan.

Redan under 1960- och 70-talen etablerades nära band mellan delar av den iranska oppositionen och palestinska organisationer, särskilt Fatah under Yassir Arafat. Mustafa Chamran, en av de centrala figurerna i den islamistiska oppositionen, utbildades militärt i palestinska läger i Libanon och Egypten.

Han tränade själv både iranska aktivister och unga palestinska milismän – däribland Hassan Nasrallah, som senare skulle bli Hizbollahs ledare. Chamran och hans nätverk byggde upp en paramilitär struktur som spelade en roll i de våldsamma händelserna under revolutionsåret.

Det finns vittnesmål om att palestinska grupper såg sig som direkta deltagare i revolutionen. Arafat själv var den första utländska ledaren som besökte Iran efter regimens fall. Frågan som fortfarande kräver svar är: vilken roll spelade dessa grupper i blodbadet den 8 september 1978 – den så kallade ”Svarta fredagen” på Jaleh-torget i Teheran? Flera samtida vittnesmål pekar på att beväpnade element fanns bland demonstranterna och att vapen smugglats in via nätverk kopplade till Chamran och hans palestinska allierade. Oavsett exakt omfattning är det tydligt att palestinska aktörer var djupt involverade i det islamistiska maktövertagandet.

Ironiskt nog dröjde det inte länge innan samma palestinska grupper vände sig mot Iran. Under Iran–Irak-kriget ställde sig PLO öppet på Saddam Husseins sida. Den ökända frasen ”Saddam akhi, Irani sadiqi” – ”Saddam är min bror, iraniern är min vän” – sammanfattade deras hållning. Medan hundratusentals iranier dog i kriget, valde Arafat att stödja en diktator som bombade iranska städer med kemiska vapen.

Trots detta svek fortsatte den islamiska republiken efter kriget att investera politiskt, militärt och ekonomiskt i palestinska grupper – särskilt Hamas. Regimen har i decennier finansierat och beväpnat Hamas, inte av solidaritet med det palestinska folket, utan som ett verktyg för sin egen regionala expansion och ideologiska agenda. Hamas har i gengäld hyllat den iranska regimen och öppet legitimerat dess våld mot det iranska folket.

Under de senaste åren har vi sett något ännu mer upprörande: palestinska grupper och sympatisörer som attackerar iranska demonstrationer i Europa och Nordamerika – demonstrationer som organiserats av iranier som protesterar mot en regim som i över fyra decennier har mördat, torterat och förtryckt sitt eget folk. Samtidigt finns rapporter om att palestinska milismän utbildats och skickats till Iran för att delta i regimens våldsapparat mot demonstranter, särskilt under protesterna 2019 och 2022.

Detta är inte längre en fråga om geopolitik – det är en fråga om moral. När grupper som själva hävdar att de kämpar mot förtryck, aktivt hjälper en av världens mest brutala diktaturer att slå ned sitt eget folk, då måste vi våga säga sanningen.

Som svensk politiker med iransk bakgrund anser jag att Sverige och hela EU måste omvärdera sin naiva hållning gentemot både den islamiska republiken och dess allierade. Det är oacceptabelt att iranska frihetskämpar, både i hemlandet och i exil, attackeras av grupper som finansieras av samma regim som avrättar barn, skjuter demonstranter i ögonen och fängslar kvinnor för att de visar sitt hår.

Iranier har i generationer kämpat mot totalitarism – först mot Khomeinis religiösa fascism och sedan mot hans regims regionala proxy-nätverk. Det är dags att världen lyssnar på oss.

Karl Mattias Bergsten

Iransk jurist och politisk aktivist bosatt i Sverige