Den palestinska arabidentiteten som dominerar dagens mediedebatt är till stor del en politisk konstruktion, skapad efter staten Israels återskapande och förstärkt av Yasser Arafat och PLO.

Före 1900-talet användes inte begreppet som en tydlig nationell identitet, utan som en geografisk beteckning för människor som bodde i området, oavsett etnicitet eller religion. Under det brittiska Palestinamandatet kallades både judar och araber i regionen för “palestinier”.

Det fanns exempelvis judiska institutioner, tidningar och organisationer som bar beteckningen “palestinier”, vilket tydligt visar att begreppet inte var exklusivt kopplat till arabiska grupper.

Det finns fortfarande propagandadrivna röster som försöker måla upp en helt felaktig berättelse om att det skulle ha funnits ett etablerat och självständigt “arabiskt Palestina” före 1948, som sedan ersattes när Israel återupprättades.
Det stämmer absolut inte.

Faktum är att området före 1948 var en del av det brittiska mandatet och dessförinnan av det Osmanska riket, inte en suverän arabisk stat.

Judisk närvaro i området går tillbaka tusentals år och är väldokumenterad långt före de arabiska erövringarna på 600-talet. Den historiska kopplingen till landet är alltså inte något som uppstod i modern tid, utan har djupa rötter. Arabisk närvaro i området etableras först långt senare i och med expansionen från den arabiska halvön under 600-talet.

Att bortse från denna tidslinje och i stället försöka framställa historien som om allt började först i modern tid är inte seriöst.

Samtidigt har judar haft en kontinuerlig närvaro i området i tusentals år, trots upprepade fördrivningar.
Den judiska diasporan uppstod inte frivilligt, utan som en följd av historiska händelser som förstörelsen av det andra templet och Bar Kokhba-upproret, där stora delar av den judiska befolkningen fördrevs av romarna.

Trots detta levde judiska samhällen kvar i området genom hela historien, i städer som Jerusalem, Safed och Hebron, vilket visar på en obruten koppling till landet.

Den moderna palestinska identiteten i arabisk form började däremot formas först under mitten av 1900-talet, under ledning av Yasser Arafat och PLO.

Det var då begreppet omvandlades från en geografisk beteckning till en politiskt definierad identitet, starkt kopplad till konflikten med Israel.

Den bygger inte på historisk kontinuitet i området, utan på ett medvetet försök att samla människor från olika delar av Mellanöstern under ett gemensamt narrativ om förföljelse och offer, med syfte att vinna internationell sympati och legitimitet.

Forskning, framför allt av Harry Ostrer visar tydligt att judar har en kontinuerlig genetisk koppling till det historiska Israel, inklusive ashkenaziska och sefardiska grupper.

Palestinska araber har däremot sina rötter i arabiska halvön, vilket slår hål på påståenden om en unik historisk koppling till området.

När det kommer till palestiniernas lidande är det till stor del självförvållat. PLO, Hamas, Islamiska jihad och andra grupper både idag och historiskt har medvetet skapat konflikter, krig och extrem politisk instabilitet.

Varje humanitär katastrof kan spåras till deras egna handlingar och ideologier, inte till Israel eller till någon sionism.

Den ständiga retoriken om det “eviga offret” är både patetisk och strategiskt manipulerande, särskilt när den används för att påverka västerländska journalister, NGO:er och kulturella institutioner som sprider bilder av lidande barn och ett felaktigt och överdrivet förtryck från Israel.

Ett tydligt exempel på historieförfalskning är begreppet ”Nakba”.

Nakba-narrativet framställer 1948 som en katastrof där Israel ensamt skulle vara ansvarigt för de palestinska arabernas så kallade fördrivning och lidande.
Verkligheten är dock en helt annan än denna propaganda.

Många arabiska ledare uppmanade snarare de araber som bodde i området att lämna sina hem under kriget 1948. Detta då de planerade ett folkmord på den judiska minoriteten som bott i det brittiska mandatet i generationer, men också mot de judar som återvänt till sitt judiska forna hemland.

Stridande arabstyrkor skapade kaos och förstörde medvetet egna samhällen, medan PLO och Arafat senare utnyttjade detta narrativ politiskt och propagandistiskt, långt efter händelserna, för att mobilisera omvärldens sympati.

Nakba är alltså inte en neutral historisk händelse, utan ett politiskt verktyg.

SE ÄVEN: Nakban är en palestinsk myt som Väst måste bryta med

Det används för att förminska judarnas historiska, genetiska och kulturella kontinuitet i regionen och förstärker palestinska arabers offerroll, trots att deras egna handlingar under och efter 1948 var orsaken till deras situation.

Under kalla kriget stöddes PLO och liknande organisationer ekonomiskt och ideologiskt av Sovjetunionen. Ofta genom att sprida antisemitiska konspirationsteorier och förstärka den palestinsk-arabiska identiteten som ett “anti-imperialistiskt offer”.

Den palestinska arabidentiteten är alltså konstruerad, propagandistisk och exploaterad.
Palestiniernas lidande är i hög utsträckning orsakat av deras egna ledare, deras historiska narrativ är förvanskat och Nakba-mytens aura av universellt lidande används för att manipulera västvärldens sympati och politiska stöd.

Sanningen må vara obekväm för den västerländska vänstern, men dock oerhört viktig.

Så länge myter får ersätta fakta och ansvar ersätts av offerretorik kommer konflikten att bestå.

Axel Otterberg

Statsvetare och samhällsdebattör