Kärnan i konflikten mellan israeler och araber beskrivs ofta i media som kretsande kring å ena sidan israeliska säkerhetsbehov och å andra sidan palestiniernas strävan efter frihet och självbestämmande.

Baserad på denna beskrivning kan man tro att konflikten i grunden handlar om gränser och att om man bara skulle lyckas få fram en karta som tillfredsställer båda sidors ambitioner så skulle konflikten gå att lösa. Denna bild är dock helt falsk vad gäller den palestinska nationella rörelsen grundläggande strävanden och om framsteg mot fred någonsin skall ske är förståelse av denna rörelses essens, historiskt och samtida, centralt.

Sionismens pragmatism vs palestinsk destruktivitet

Den sionistiska rörelsen var från första början en konstruktiv och pragmatisk rörelse, redo för kompromiss. Det handlade om att bygga en judisk stat, *någonstans* i det historiska hemlandet, men inte nödvändigtvis i hela landet. Detta kom till uttryck bland annat genom acceptansen av Peel-planen 1937 och återigen av FN:s delningsplan 1947. Denna pragmatiska inställning har också präglat staten Israels politik genom åren och specifikt vid fredsförslagen år 2000 och 2008.

Mot detta kontrasterar den palestinska nationella rörelsen fullständigt. Den föddes som en anti-rörelse, en reaktion mot sionismen, och speglade aldrig en konstruktiv kollektiv strävan, utan en kanalisering av hat och destruktivitet. Dess essens var, och är fortfarande, vad judarna *inte* skall få ha, snarare än drömmar om vad palestinierna själva vill ha.

Palestinskt etos: Förnekande av judisk självständighet

Den palestinska rörelsens nationella etos, kring vilka de palestinska araberna successivt formerades som ett folk, basen för deras själva identitet som kollektiv, var att judarna inte skall tillåtas självstyrande ens på ett sandkorn av det historiska Palestina. Detta har uttryckts av palestinska ledare genom åren om och om igen.

Stormuftin av Jerusalem Haj Amin Al-Husseini, den främste palestinske ledaren från 1920-talet fram till kriget 1948, inte bara avvisade varje kompromiss med judarna utan allierade sig med Hitler och tog en aktiv del i den nazistiska förintelsemaskineriet som han planerade att implementera även i Palestina.

PLO:s dubbelspel

Staten Israels bildande innebar på intet sätt en förändring av de palestinska ambitionerna, och medan PLO-ledaren Yassir Arafat talade om en tvåstatslösning på engelska, talade han på arabiska om hela Palestina, från floden till havet, och om utplånandet av Israel. Även efter Osloavtalet, som var tänkt att leda till fred och försoning, höll Arafat fast vid denna linje. Osloavtalet var för Arafat ett taktiskt snarare än strategiskt beslut, i linje med PLO:s så kallade ”stegsplan” från 1974.

Fortsatt kamp trots tvåstatslösning

Denna inställning har alltså präglat den palestinska nationella rörelsen från dess begynnelse fram till våra dagar, men det gäller inte bara de olika palestinska organisationerna, från Fatah till Palestinska Islamiska Jihad och Hamas, utan även det palestinska folket. Detta har bekräftats genom upprepade opinionsundersökningar, exempelvis från Washington Institute 2021 där det framgick att en stor majoritet av palestinierna menade att även vid en eventuell tvåstatslösning skulle kampen fortsätta tills hela det historiska Palestina var ”befriat”.

En identitet byggd på konflikt

Det är i myten om en historisk orättvisa, och kring kampen för att göra denna orättvisa ogjord, det vill säga att utplåna Israel, som hela generationer av palestinier har fostrats. Det har helt enkelt aldrig funnits någon annan idé att samlas kring, ingen annan punkt runt vilken en identitet har kunnat byggas. Det finns moderata och pragmatiska palestinier, men de är försvinnande få.

Vägen framåt

Likväl är det baserat på sådana krafter förändringen måste baseras, med utgångspunkt inte i vad vi hade önskat att verkligheten vore, utan i den faktiska verkligheten. Israel måste tillåtas vinna kriget i Gaza och Hamas måste bort. Styret måste sedan överföras till lokala palestinska krafter som är villiga att ta sig an återuppbyggnaden av Gaza, inte bara materiellt, utan framför allt med avseende på vilket klimat nästa generation av palestinier skall fostras.

Nya riktlinjer för framtiden

Riktlinjerna måste vara tydliga gällande vad som *inte* får förekomma i skolor, moskéer etc.: inget judehat, ingen delegitimering av Israel, inget uppviglande till väpnad kamp och ingen jihad-romantisering. Palestinska barn måste få chansen att växa upp med fredliga och konstruktiva drömmar och ambitioner. Det krävs en acceptans av den verklighet som tidigare generationers val orsakat. Drömmen om stor-Palestina måste begravas.

Vårt gemensamma ansvar

För att detta skall ske har vi alla ett ansvar att börja säga sanningen om palestiniernas snart 100 år gamla nationella etos -- det är illegitimt och måste bort. Nolltolerans måste gälla för slagord om Israels förintelse och vi måste avvisa det falska narrativet om palestiniernas offerskap och medföljande terror-romantik och istället kräva genuin och total reform.