Det svenska folket hade höga förväntningar på det utlovade paradigmskiftet i migrationspolitiken. Efter tre år framstår förändringarna dock som relativt små.

Enligt en färsk undersökning från tidskriften Fokus pekar den faktiska statistiken snarare i motsatt riktning jämfört med regeringens retorik, förändringen har varit ”blygsam”.

Det är i stället Sverigedemokraterna -- regeringens samarbetsparti -- som riskerar att förlora mest förtroende när väljarna upplever att resultaten uteblir.

Regeringsbildningen vilade på Tidöavtalet där Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna, tillsammans med Sverigedemokraterna, lovade en stramare migrationspolitik. Flera reformer har visserligen genomförts sedan valsegern, men tempot har onekligen varit långsamt.

Kravlöst medborgarskap beviljades i samma takt som förr utan hänsyn till politisk skifte.

En viktig bakgrund är en lagändring från 2008, införd av Moderaterna och Miljöpartiet, som tillät arbetstillstånd för löner på så lite som 13 000 kronor i månaden. Sverigedemokraternas väljare hade hoppats på ett stopp på denna lag.

Men reformtakten möter motstånd från de strukturer som vuxit fram under decennier. Många tjänstemän, organisationer inom ”civilsamhället” - vänsterns förlängda arm - och olika intressegrupper utgår fortfarande från den tidigare migrationspolitiska logiken.

Att förändra dessa strukturer tar tid. Dessutom handlar det inte bara om reformer inom enskilda politikområden, utan om genomgripande strukturella förändringar.

Inom Sverigedemokratiska partiets ledning finns dock en känsla av att man uppnått vissa framsteg, men också en växande frustration i partiets väljarbas. Partiledningen menar att lagstiftningen successivt förändras, medan många väljare tycker att utvecklingen går alltför långsamt.

Antingen underskattar partiledningen väljarnas krav, eller så har väljarna orealistiska förväntningar på hur snabbt en etablerad politik kan vändas.

Båda sidor har delvis rätt. Partiet har sannolikt underskattat myndigheters och organisationers förmåga att bromsa förändringar och saknat beredskap för att hantera inarbetade rutiner.

Väljarna å sin sida inser inte alltid att det finns betydande strukturella hinder: rättstillämpning, domstolsbeslut och internationella konventioner begränsar handlingsutrymmet. Trots detta finns fortfarande möjligheter att genomföra reformer utan att stöta på konstitutionella hinder.

Om Sverigedemokraterna på allvar vill genomföra sin politik krävs mer än en valframgång. Partiet måste bygga upp en egen tjänstemannakår inom statliga myndigheter och kommuner samt skapa starka nätverk i civilsamhället som kan driva opinion och förankra politiken.

Vänstern och Moderaterna har under decennier metodiskt utvecklat organisationer med inflytande på alla nivåer -- från lokal till nationell nivå.

Sådana strukturer är inte bara värdefulla, utan helt avgörande för att politiska visioner ska kunna omsättas i konkret förändring.

Sammanfattningsvis kvarstår en tydlig känsla av otillräcklighet. Visserligen har regeringen skärpt vissa regelverk, men det utlovade paradigmskiftet dröjer.

Den kanske mest avgörande reformen -- möjligheten att återkalla medborgarskap -- riskerar att gå förlorad om tempot inte ökar. Den långsamma processen hotar att underminera denna existentiellt viktiga reform.

Om regeringen inte lägger fram en proposition i frågan senast på Luciadagen 2025 är en valseger i september 2026 sannolikt utom räckhåll för Sverigedemokraterna.

Nima Rostami, advokat och debattör