Frågan som splittrar partierna är frågan om SD. Men istället för att ”ideologiskt pinka på lyktstolpar” borde partierna satsa på riktig politik. De partier som inte klarar detta straffas med väljarflykt som i fallet med Liberalerna, som trots nästan obefintligt stöd i opinionen inte klarar av att bli av med sin SD-tourette. Är det denna kulle Liberalerna är villiga att döda sitt parti på?

Det amerikanska begreppet ”A hill to die on” betyder att en fråga så viktig att den definierar hela ens existens och att man är villig att kämpa, utan kompromisser och med stor personlig risk, till sista man. Allt för att behålla den strategiska kullen.

Men väljarna efterfrågar inte överlägsen moral. De vill ha riktig politik: idéer, visioner om framtiden, hur man kan förbättra livet för vanliga människor, underlätta vardagen, skapa arbeten och välstånd. Inte ideologiskt pinka på lyktstolpar. Huruvida en politiker är ”för eller emot SD” är meningslöst eftersom det inte betyder något. Trots detta fortsätter politiska företrädare och statsmedier krampaktigt att driva frågan vidare.

Det får anses som en felkalkylering hos Liberalerna, ett parti med 1,5 procent i opinionen, att Sverigedemokraterna är deras största bekymmer. Dessutom när grunden för Tidö-samarbetet och att Liberalerna sitter i regering är för att de har stöd av just Sverigedemokraterna. Liberalerna vill inte bara såga av grenen de sitter på, utan spränga hela trädet.

Denna fixering har sin grund i 2010-talets ekokammare, där ”kampen mot nazismen” överskuggade allt. Mycket gjordes för att bemöta det hot man påstod att Sverigedemokraterna utgjorde. Såhär i efterhand kan man fundera på om det inte primärt handlade om intern opinion, ett försök att skapa engagemang och uppslutning hos respektive partis medlemmar.

Samtidigt som bidrags- och statsmedier i sin iver att signalera moraliskt överlägsenhet följde med och sedermera blev drivande med ”agendasättande-journalistik”. Det blev en fråga om ideologi, inte journalistik. Moral och grupptillhörighet, inte fakta.

I denna bubbla har politik och mediaeliten levt kvar i de senaste 15 åren, samtidigt som Sverige har förändrats.

Idag skulle var femte svensk rösta på SD, 20 procent av befolkningen, om det vore val idag. På Liberalerna 1,5 procent. Långt under de 4 procent som krävs för att stanna kvar i riksdagen. Det är tydligt att väljarna inte uppskattar Liberalernas SD-Tourettes.

Flykten från det sjunkande skeppet ”L” pågår för fullt, endast 6 av de 16 topp-namn som idag sitter i riksdagen ställer upp i valet 2026. När de i mitten av september blir av med sina uppdrag och partiet saknar mandat kan de trösta sig med att de behöll sin höga moral.

Inte mycket bättre är det hos den tidigare allianskollegan Centerpartiet, där hatet mot SD gör att de hellre stödjer vänster-koalitionen än borgerlig politik. Inte heller verkar nya val av partiledare eller återkommande kopplingar till ”vuxna som gillar barn” hjälpa dem.

Det är inte realistiskt för ett litet parti, som både Liberalerna och Centerpartiet är, att försöka låtsas att verkligheten är annorlunda än vad den är. Det enda sätt att försöka vinna tillbaka de hundratusentals väljare de förlorat är att försöka visa sig potenta och driva en politik som väljarna efterfrågar. En röst på SD-hatet är en bortkastad röst.

Det är tydligt att väljarna vill ha en ansvarsfull politik, både immigration, integration och inom den ekonomiska politiken. Därav Sverigedemokraternas framgångar, inte på grund av ett nazistiskt förflutet.

I tävlingen ”Vem som hatar SD mest” förlorar alla som spelar. Väljarna förtjänar bättre.

Jonas Wahlin

Oberoende skribent