Alltför många högersvenskar sneglar med beundran på Polen och Ungern, länder med starka ledare, manliga män och sunda nationalistiska värderingar. Det är frestande att glömma att ländernas framgång finansieras av EU-pengar, skriver Axel Otterberg.
Polen och Ungern har utvecklats tack vare EU och västerländskt kapital, inte genom någon egen nationalistiskt skapad ekonomi. EU:s fonder, lån och investeringar har byggt motorvägar, broar, infrastruktur, utbildning och stora delar av tech-sektorn. Utan detta stöd skulle båda länderna ligga betydligt närmare Balkan än Centraleuropa.
Trots det lever nationalistiska grupper i tron att både Polen och Ungern är självskapade framgångssagor. Vissa vet att EU står bakom utvecklingen men låtsas som motsatsen för politisk vinning.
Andra tror genuint på denna myt och filtrerar bort all fakta som krockar med deras nationalistiska narrativ. De framställer EU som ett hot och väst som dekadent, samtidigt som deras länders modernisering bokstavligen är byggd av västerländska pengar.
Att särskilt Ungerns regering utmålar sig som hårda motståndare till Bryssel är ironiskt, eftersom det är just Bryssel som håller landets ekonomi och stabilitet uppe. Viktor Orbán kritiserar EU men är samtidigt helt beroende av EU:s pengar och västerländska investeringar för att hålla hjulen snurrande.
Här blir skillnaden mellan konservatism och nationalism tydlig. Klassisk västerländsk konservatism, som hos Thatcher och Reagan, utgår från marknadsekonomi, frihet, rättsstat och respekt för institutioner. Den förenar traditioner med ansvarstagande, långsiktighet och internationellt samarbete.
Nationalismen, som ofta marknadsförs som ”konservatism” i delar av Östeuropa och av vissa Sverigedemokrater här på hemmaplan, är något helt annat. Den bygger mer på känslor, identitet och populism än på genuint konservativa principer. Den är ofta anti-liberal, anti-EU/Nato och ibland till och med anti-väst. Det är inte konservatism, utan en auktoritär nationalistisk identitetspolitik.
Som borgerlig väljare som ibland definierar mig som värdekonservativ och ibland som liberalkonservativ uppskattar jag samarbetet med SD i frågor där vi delar samma mål och kan stärka Sverige efter år av rödgrön misskötsel. Just därför är det viktigt att också kunna rikta kritik när det behövs. Ansvarsfull politik kräver att man vågar diskutera problem, inte romantiserar ideologier som saknar verklighetsförankring.
Det är problematiskt när vissa Sverigedemokrater och deras väljare romantiserar östeuropeisk nationalism och kallar den för ”konservativ”. Den typen av nationalism är inte bara motsägelsefull utan snarare farlig. Genom att idealisera auktoritära ledare och illiberala system riskerar man att normalisera anti-demokratiska tendenser, samt att sprida en förenklad bild av vad som faktiskt fungerar i ett modernt samhälle.
Äkta konservatism kräver kritiskt tänkande och respekt för fakta. Nationalistiska röster som låtsas att Polen och Ungern byggt sina moderna ekonomier utan EU bygger sin politik på rena illusioner. Polen och Ungern är ekonomiskt beroende av EU.
De nationalistiska idealen som sprids både där och här hemma saknar verklighetsförankring. Att kalla den ideologin ”konservatism” är lika fel som att hävda att dessa länder står där de står idag utan västerländska pengar.
Axel Otterberg
Statsvetare och samhällsdebattör
