Det pågår en klappjakt på Sveriges konfessionella skolor. Denna är totalt oproportionerlig till deras faktiska antal och kvalitet. Problemet verkar vara att de är konfessionella snarare än att de är dåliga, skriver rektor Stefan Häggström.
Trots att friskolor med konfessionell inriktning utgör drygt 1 procent av Sveriges grundskolor och mindre än 4 promille av gymnasieskolorna har de blivit ett huvudmål i skolpolitiken. Det är svårt att se hur symboliska åtgärder mot en så marginell del av skolväsendet ska förbättra elevers resultat, studiero eller välmående. Svensk skola står inför helt andra och betydligt större utmaningar.
Det pågår just nu en politisk uthängningskampanj mot friskolor med konfessionell inriktning. Tonläget är uppskruvat, retoriken hård och förslagen långtgående. Men proportionerna saknas helt. När man granskar fakta framträder en bild som gör hela debatten närmast absurd.
I Sverige finns det enligt Skolverkets enhetsregister (januari 2026) 4 665 stycken grundskolor. Av dessa är endast 53 stycken friskolor med konfessionell inriktning, vilket motsvarar cirka 1,1 procent av landets grundskolor. På gymnasienivå är siffrorna ännu mer talande. Det finns 1 289 stycken gymnasieskolor i landet, varav endast 5 stycken är friskolor med konfessionell inriktning. Det handlar alltså om 0,4 procent av gymnasieskolorna. Trots detta är det just dessa skolor som gång på gång pekas ut som ett systemhot.
Politiker från flera håll ger sken av att svenska elevers studiero, kunskapsresultat och välmående på något sätt skulle påverkas i märkbar omfattning genom att man stänger dessa skolor eller inför skarpare och mer riktad tillsyn från Skolinspektionen. Det är ett påstående som inte håller för en enkel rimlighetsprövning. Hur skulle åtgärder riktade mot drygt en procent av grundskolorna och knappt en halv procent av gymnasieskolorna kunna få någon reell effekt på skolans övergripande utmaningar?
Svensk skola brottas med stora och välkända problem. Lärarbrist, bristande studiero, sjunkande resultat och en ökande psykisk ohälsa bland elever är realiteter i stora delar av landet. Inget av detta kan på allvar förklaras av friskolor med konfessionell inriktning. Ändå läggs oproportionerligt mycket politisk energi på just dessa verksamheter, ofta med ett underliggande antagande om att konfessionell inriktning i sig skulle vara problematisk, oavsett hur skolan faktiskt fungerar i praktiken.
Självklart ska alla skolor följa skollagen. Självklart ska tillsyn ske när det finns brister. Men när man systematiskt väljer ut en extremt liten grupp skolor för särskild misstänkliggörande granskning riskerar man att urholka både rättssäkerhet och förtroende. Skolpolitik bör bygga på fakta och proportioner, inte på symbolhandlingar eller ideologiska markeringar.
Om ambitionen verkligen är att förbättra svenska elevers resultat, studiero och välmående vore ett betydligt bättre val att fokusera på de verkliga kriserna i skolan: den växande gruppen hemmasittare, den omfattande skolfrånvaron och den ökande psykiska ohälsan bland barn och unga. Där finns problemen som berör tiotusentals och åter tiotusentals elever och där finns också behovet av den politiska energi som faktiskt skulle kunna göra skillnad.
Att jaga 1 procent av skolorna må vara politiskt bekvämt, men det är genom att ta ansvar för hemmasittare, skolfrånvaro och psykisk ohälsa som svensk skola faktiskt kan bli bättre.
Stefan Häggström
Rektor
