Vi har skickliga politiker. Tyvärr är det bara just politik de är skickliga på, det interna spelet. Därför är det dags att rensa klägget och tvinga ut dem i verkligheten, skriver Fredrik Svensson.
I dagens Sverige styrs vi av politiska djur – människor som är skolade, fostrade och tränade för maktens korridorer. De navigerar partiapparater, utskottsuppdrag och mediespel, men har sällan erfarenhet av det verkliga arbete som majoriteten av befolkningen kämpar med varje dag: att bygga, vårda, producera, sälja eller driva företag i konkurrens.
Detta är inte en fråga om kompetens – dessa politiska djur är ofta extremt skickliga inom sitt område. Problemet är förankringen. När politiker aldrig tvingas möta konsekvenserna av sina beslut på egen hand skapas ett glapp mellan folkets vardag och maktens korridorer.
Det är här elitism och maktkorruption får fäste – och det är också här grunden lades till det förfall av Sverige vi ser idag: först genom Socialdemokraternas långa period av dålig politik, därefter cementerat under Reinfeldt-regeringen och slutligen hopsvetsat av efterföljande styre. Även om nuvarande regering påstår sig vilja bryta mönstret, lever strukturerna kvar.
Ett konkret exempel: På 2000-talet engagerade jag mig fackligt inom järnvägen. Verkligen inte av ideologiska skäl, utan för att ledningssystemet efter avregleringen var så katastrofalt och genomkorrumperat att det enda sättet att försöka förändra något – utan att bli en del av problemet – var den fackliga vägen. Som många rättshaverister vet: går man utanför systemen blir man snabbt marginaliserad. Här fick begrepp som nepotism och rövslickeri för en konkret innebörd för mig.
Som del av LO:s utbildning ingick ett besök i riksdagen. Vi var runt trettio personer från olika yrkeskårer, mitt under den period då Socialdemokraterna tappade makten efter åratal av politiskt misslyckande – ett väljartapp som i hög grad gick direkt till Sverigedemokraterna.
Rundvisningen leddes av en dåvarande långvarig men icke så uppmärksammad riksdagsledamot för Socialdemokraterna. Vid tillfället hade denne suttit i riksdagen i över 20 år – motsvarande minst fem mandatperioder, ett helt yrkesliv i politiken.
Vi möttes av en lätt ovårdad man, orakad och med uppknäppt skjorta, som på ett blasé manér förkunnade: ”Vad ni än gör, se till att hamna här. Då är ni hemma.”
Undertonen var tydlig: här behöver man inte prestera, bara överleva internt, svara på någon enstaka interpellation per år och kvittera ut en mycket god lön.
Rundvandringen avslutades med ett möte där samme riksdagsledamot plötsligt blev passionerad. Det var nu vårt ansvar, förklarade han, att fånga upp de medlemmar som i snabb takt lämnade partiet – och då framför allt till SD, undertonen var att det hängde på oss på golvet. Jag påpekade försiktigt att detta knappast kunde vara vårt ansvar, eftersom det inte var vi som fört den politik som skrämt bort väljarna. Svaret blev en pinsam tystnad.
I en senare mejlkonversation, där jag beskrev min upplevelse av hans framtoning och budskap, fick jag till svar att det var det mest otrevliga mejl han någonsin mottagit.
Detta är ett skolboksexempel på varför politiker inte bör sitta mer än två mandatperioder. Två mandatperioder är åtta år. Tjugo år i politiken är inte samhällstjänst – det är en livstidskarriär.
Därför bör varje folkvald:
1. Maximalt sitta två mandatperioder i samma uppdrag.
2. Därefter tvingas ut i det verkliga yrkeslivet under minst tio år – inte akademin, inte myndigheter, utan där politikens konsekvenser känns på riktigt.
3. Först efter denna karantän kunna aspirera på nya uppdrag.
Detta ska i allra högsta grad gälla kommunpolitiken. Det är ofta där de mest långlivade politiska djuren frodas, längst bort från granskning men närmast människors vardag. Makt som aldrig prövas mot verkligheten korrumperar – oavsett nivå.
Endast när våra folkvalda tvingas leva med följderna av sin egen politik kan politiken åter bli för folket – och inte för makten.
Hmm… Undra vilket parti som vågar driva detta förslag?
Fredrik Svensson
Samhällsdebattör och observatör
