Tidigare och nuvarande handlingsplaner för HBTQ-frågor i skolor har misslyckats, trots omfattande investeringar och påtryckningar från HBTQAI-rörelsen. Denna artikel erbjuder en metodisk analys av den senaste HBTQ-rapporten, som visar att misslyckandena i huvudsak beror på en felaktig och verklighetsfrånvänd syn på både samhället i stort och könsbegreppet i synnerhet.

Bokstavsperspektivet är endast ett av flera sätt att närma sig könsfrågor och är inte nödvändigtvis det bästa. Att dela in människor efter könsidentitet, läggning och uttryck, för att sedan skapa flaggor, ställa krav och forma politik utifrån detta, riskerar att underminera hela syftet.

HBTQAI+-ideologin har under senare tid tagit över skolorna, där vänsterdrivna organisationer försöker indoktrinera barn och deras familjer i en trångsynt könsideologi. Under täckmanteln av inkludering exkluderas alla som vågar tänka annorlunda, vilket på ett allvarligt sätt hotar barns och ungdomars psykiska och fysiska hälsa.

Innan sommaren träffade vi på HBTQ-rådet i Göteborg representanter från Skolverket och fick ta del av en 90-sidig rapport från Göteborgs Stad med titeln: ”Det är ingen temadag att vara hbtq – det är man året om.”

Syftet med rapporten var att undersöka villkoren för unga HBTQI-personer inom grundskoleförvaltningens och utbildningsförvaltningens verksamheter i Göteborg. Målet var att se om och hur ett HBTQI-perspektiv ingår i dessa förvaltningars systematiska kvalitetsarbete.

För att genomföra detta användes en riktad webbenkät med deltagande från 297 högstadie- och gymnasieelever som identifierar sig som eller funderar på om de är HBTQI-personer. Utöver enkäten genomfördes intervjuer med relevanta verksamheter.

Rapporten erbjuder en lägesbild av hur unga HBTQI-personer upplever sin skolgång, och den betonar både utmaningar och möjligheter i detta sammanhang. Den presenterar även tolv rekommendationer för att förbättra situationen, inklusive förslag om återkommande kompetensutveckling för skolpersonal och att stärka likvärdigheten i HBTQI-arbetet över staden.

Trots rapportens lovvärda ambitioner lider den av flera allvarliga brister. Det är tydligt att rapporten lutar sig på ett implicit slippery slope-argument, där det antyds att om man inte adresserar heteronormativitet i skolan kommer det att leda till allvarliga psykologiska och sociala problem för alla HBTQI-elever.

Detta resonemang är dock problematiskt då det inte tar hänsyn till potentiella mildrande faktorer eller lyckade fall där minimala insatser har haft positiva resultat. Genom att överdriva riskerna riskerar man att skapa onödig rädsla och spänning, istället för att bygga en positiv och inkluderande skolmiljö.

Rapporten visar även tecken på inkoherens och brist på logik särskilt i hur lärarnas roll diskuteras. Å ena sidan betonas vikten av individuella lärares engagemang och kunskap för att förbättra HBTQI-inkluderingen. Å andra sidan kräver rapporten systemiska förändringar och bättre institutionellt stöd.

Denna dubbla hållning kan verka motsägelsefull och lämnar läsaren utan en tydlig bild av hur dessa förändringar ska genomföras enhetligt över stadens skolor. Det saknas en konkret plan för hur systemiska förändringar kan implementeras och stöttas på alla nivåer, vilket underminerar rapportens trovärdighet.

Presentation av data i rapporten är inkonsekvent. Övergången mellan kvalitativa data, såsom personliga berättelser och intervjuer, och kvantitativa data, som enkäter och statistik, är otydlig. Det är ofta oklart hur dessa olika datatyper integreras för att stödja de övergripande slutsatserna, vilket försvagar argumentationen och gör det svårt att förstå hur slutsatserna har dragits. Rapporten framhåller även att den inte ska ses som en vetenskaplig studie, vilket ytterligare undergräver dess tillförlitlighet och användbarhet i policyutveckling.

Vi gick också igenom enkäten och lät några transpersoner och homosexuella fylla i den. Resultatet visade att enkäten inte tydligt speglade deras livserfarenheter, vare sig i skolan eller privat.

Sammanfattningsvis presenterar rapporten viktiga insikter och rekommendationer för att förbättra situationen för unga HBTQI-personer i Göteborgs skolor, men den brister i både metodik och konsekvens. Det är avgörande att framtida rapporter och åtgärder baseras på mer robusta och sammanhängande analyser för att säkerställa att de verkligen kan bidra till en bättre skolmiljö för alla elever.

Vi tog upp alla dessa synpunkter på det senaste mötet innan sommaren och ifrågasatte, från Sverigedemokraternas sida, varför man inte hade använt de resurser och pengar som fanns för att åtminstone anlita experter och bedriva ett mer vetenskapligt arbete.

Tyvärr möttes vi enbart av tystnad.

Det ointresse att lyssna på kritiker och utforska samt utvärdera HBTQI-konceptet utifrån ett mer kunskapsbaserat perspektiv tyder klart på att de som hävdar att de representerar dessa frågor – vare sig de är politiker, skolpersonal eller kommer från allmänheten – antingen är oroliga för resultatet och konsekvenserna av en kritisk studie som förmodligen inte stödjer deras världsbild, eller så tror de innerst inne inte på HBTQI-personers lidande och behov. Det hela framstår mer som en ren politisk agenda än en verklig mänsklig omtanke.

Vi förväntar oss att det under kommande period efter sommaren ska finnas en starkare vilja från alla parter att gemensamt identifiera konkreta problem och hitta verkliga lösningar. Målet måste vara att skapa en inkluderande handlingsplan för skolorna, där fokus ligger på att stötta de elever som verkligen behöver hjälp att navigera skolmiljön, istället för att tvinga dem i en viss riktning.

Hanna Tehrani

Specialistläkare och ledamot (SD) i HBTQ-råd Göteborg