När Prideveckan inleddes i måndags skrev jag en debattartikel i Expressen där jag kritiserade hbtq-etablissemangets tilltagande radikalisering och antipati mot allt vad öppen debatt och åsiktsmångfald heter. Denna bunkermentalitet nådde efter det nya höjder!

Efter att min artikel hade publicerats bjöd nämligen Studio Ett (Sveriges Radio P1) in mig och Stockholm Prides ordförande Michal Budryk till en debatt om Pride och styrelsens beslut att neka Medborgerlig Samling utställningsplats i Pride Park. Budryk tackade ja, liksom jag. Debatten var inplanerad till tisdag kl 17:30, på Radiohuset i Stockholm.

Jag började genast att förbereda mig. Under måndagskvällen och tisdag förmiddag utvecklade jag min argumentation och såg fram emot debatten med Budryk. Tills sex timmar innan debatten skulle äga rum. Då fick jag ett samtal från P1-journalisten om att Stockholm Pride hade valt att ställa in Budryks medverkan. Ingen orsak angavs. Jag frågade om någon annan representant kunde ställa upp istället, men det kom inte på fråga. Detta beslut omfattade hela organisationen.

Bunkermentaliteten kan knappast illustreras tydligare.

Istället för att besvara min kritik med sakliga argument väljer man nu att tysta ned kritiken och hoppas att den ebbar ut av sig själv. Det är i sig ett svar på kritiken. Det är ett svar som säger: Vi har inga egna argument.

Det sägs att en bild säger mer än tusen ord, men i så fall säger tystnaden från Stockholm Pride mer än en miljon ord!

Stockholm Pride har uppenbarligen något att dölja för oss svenska medborgare. Kanske att det inte finns några sakliga argument för deras agerande, utan att det enbart var i maktpolitiska syften? Kanske att det faktiskt inte finns någonting alls i MED:s politik som luktar unket ur ett hbtq-perspektiv? Kanske att det är svårt att motivera varför man som “hbtq-vänlig” organisation behandlar alla hbtq-personer som små barn som inte klarar av att höra en avvikande åsikt? Kanske att Stockholm Prides syn på hbtq-personer inte är så kärleksfull trots allt?

Stockholm Pride är inte en hbtq-vänlig organisation som verkar för likabehandling, rättvisa och frihet. Stockholm Pride är en identitetspolitisk maktorganisation som verkar för särbehandling av grupper. Genom att stänga ute och ignorera hoppades de komma undan vår kritik och slippa ta konsekvenserna av den.

Vi får se om denna artikel bemöts med lika stor tystnad. Annars har jag en stående inbjudan till Michal Budryk att debattera mig i frågan. Må bästa argument vinna!

Maurits Rannevid

Rättvisepolitisk talesperson, Medborgerlig Samling