Socialministern Jakob Forssmeds besked om att regeringen ska införa psykisk hälsa på skolschemat (SvD Debatt 2/1), har spridits via de stora nyhetskanalerna. Forssmed hävdar att elever behöver bättre kunskap om vad som grundlägger en god psykisk hälsa, men förslaget missar det centrala om skolinsatser ska minska psykisk ohälsa bland människor som befinner sig i sitt vuxenblivande.

Ungdomar önskar sig friska och attraktiva kroppar; de vill känna sig välkomna in i en gemenskap; att det de gör har betydelse. Men inget av detta är givet. Kroppen liksom andra människor är till glädje och besvär. Ibland är det svårt att ens vara överens med sig själv. Skillnaden mellan ideal och verklighet, förhoppningar och resultat kan vara smärtsam. Att ömsa ”psykologiskt skinn” från barn till en myndig person är en prövning.

Frågor som normala barn och ungdomar kan ställa sig är: varför känner jag mig ibland så ensam, arg och rädd; nästan som en främling i mitt eget land, i min egen familj, skola, kropp. Och de förväntar sig med rätta att vi är dem svaren skyldiga.

Människans väsentliga frågor om sin plats i världen har skapat vår västerländska kunskapstradition till hjälp för oss att i möjligaste mån förebygga, hantera och lindrar psykiskt lidande. Det är genom religion, konst och politiska idéer som människan satt ord på känslor som rörs upp av kärlek, sorg och rättvisefrågor. Och det har alltid varit den äldre generationens gemensamma ansvar att genom uppfostran och undervisning förmedla former och innehåll från dessa källor till de unga, eftersom det främsta skyddet mot psykisk ohälsa är att känna sig förankrad i sin egen kultur.

Men denna uppgift har vi misskött. Istället för att förankra barnen i traditionella former har vi lärt barnen att misstro dem: avståndstagande istället för nationell stolthet; i skolan vet du bättre än läraren; en familj kan vara allt från en vuxen med katt till polygama kärleksgrupper; kön väljer du själv. Och sedan undrar vi varför de mår dåligt.

Regeringens målsättning med att införa psykisk hälsa på skolschemat är berömvärd, men det går inte att omvandla den svåra passagen från barn till myndig person till ett ämne inom ramen för kunskap i biologi, idrott och hälsa. Det ger en grovt förenklad bild. Den som förespeglar enkla lösningar inger falska förhoppningar. Och falska förhoppningar bidrar till psykisk ohälsa.

Problemet ligger inte i att kunskap om basal mental och fysisk hälsohygien saknar betydelse, utan i föreställningen att den fungerar i lägen som fordrar andra kvalitéer, som den livsnödvändiga att i ord och handling föra och stå till svars för sin egen talan, att inte fegt gömma sig i en talkör eller själviskt överrösta andra med gap och skrik. En sådan svårförvärvad, men nödvändig psykisk stabilitet, förutsätter att man vet varifrån man kommer och vem man har anledning att känna tacksamhet till. Barn behöver kultiveras, inte psykologiseras.

Med det sagt är det meningslöst att peka ut något enskilt politiskt läger eller enskilt förslag för bristfällig förståelse med avseende psykisk ohälsa. Att påverka barn och ungdomar är ett svårt arbete och omöjligt att alltid lyckas med. Det finns inga politiker, psykologer, psykiatriker eller pedagoger som har en patentlösning för hur man får unga människor att ta sig själva och andra på allvar. Men vi är skyldiga barnen att göra så gott vi kan, och vi kan mycket mer än vad regeringens förslag förespeglar.

Vi gör det genom att ta stöd i vår kunskapstradition som helhet, inte med lösryckta småkloka råd om livsstilsfaktorer. Unga människor behöver förankra sig i den västerländska kulturtraditionen genom breda och meningsfulla studieerfarenheter, inte lektioner i psykisk hälsa.

Niklas Sundling

Legitimerad psykolog & psykoterapeut