Det väckte både förvåning och besvikelse hos undertecknad när Anne Ramberg, en av Sveriges mest inflytelserika jurister, valde att försvara Mujahedin-e Khalq (MEK) utan att förhålla sig till organisationens väldokumenterade och problematiska historia.

Detta är inte en vanlig politisk meningsskiljaktighet. Det handlar om att en av landets mest framträdande företrädare för advokatkåren tar ställning för en grupp som under decennier har förknippats med våld, sekterism och samarbete med Irans fiender. När en person med Rambergs auktoritet gör detta påverkas inte bara debatten – det riskerar att skada förtroendet för hela den svenska advokatkåren, särskilt bland iranska flyktingar och diasporan som bär med sig erfarenheter av politiskt förtryck och maktmissbruk.

MEK:s historiska agerande är välkänt. Organisationen har genomfört attacker som kostat civila livet och deltog under Iran–Irak-kriget på Saddam Husseins sida, något som för många iranier är oförlåtligt. Under lång tid var MEK upptagen på både EU:s och USA:s terrorlistor, och avfördes först efter omfattande och kostsamma lobbykampanjer.

Human Rights Watch och andra oberoende organisationer har rapporterat om interna övergrepp, tvångsisolering, splittrade familjer och en strikt hierarkisk och sekteristisk struktur. Detta är inte propaganda; det är dokumentation som finns tillgänglig i öppna källor.

Därtill finns omfattande rapporter om att MEK under lång tid betalat betydande summor till västerländska politiker för att tala vid organisationens evenemang. Flera medier har beskrivit hur MEK bussar in icke-iranier till sina demonstrationer, ofta med betalda resor, mat och logi, för att skapa en illusion av massivt stöd. Många av dessa deltagare har själva berättat att de inte ens visste vad MEK var. Det är svårt att tolka detta som något annat än ett försök att konstruera legitimitet snarare än att visa upp ett verkligt folkligt stöd.

Inne i Iran är MEK djupt impopulära. För många iranier representerar organisationen inte frihet eller demokrati, utan våld, sekterism och samarbete med en fiendemakt. När människor i Iran ropar ”zan, zendegi, azadi” (Kvinna, liv, frihet) är det inte MEK:s ideologi de efterfrågar. De kräver sekularism, demokrati och ett slut på alla former av teokratiskt styre. Att bortse från detta och i stället lyfta fram MEK som en legitim opposition innebär att ignorera den iranska befolkningens egen röst.

Mot denna bakgrund är det rimligt att förvänta sig att en ledande jurist i Sverige agerar med större omsorg och integritet. I Regler för advokatverksamhet anges tydligt att en advokat ska uppträda sakligt, korrekt och på ett sätt som upprätthåller förtroendet för advokatkåren. Det framgår också att en advokat inte får främja orätt.

När Ramberg försvarar en organisation med denna historik, utan att nämna dess dokumenterade övergrepp eller dess brist på folkligt stöd, uppstår en legitim fråga om hur detta förhåller sig till advokatens etiska skyldigheter. Det handlar inte om att begränsa hennes yttrandefrihet, utan om att påminna om det särskilda ansvar som följer med hennes position.

För den iranska diasporan i Sverige är detta inte en abstrakt diskussion. Många har flytt från regimer och grupper som missbrukat makt och manipulerat sanningen. Tilliten till rättssystemet och advokatkåren är avgörande för att kunna känna trygghet i det nya landet. När en av Sveriges mest framstående jurister försvarar en organisation som så många iranier upplever som ett hot mot frihet och demokrati riskerar det att underminera denna tillit. Det skapar en känsla av att erfarenheterna från dem som faktiskt levt under dessa förhållanden inte tas på allvar och att deras historia osynliggörs.

SE ÄVEN: Eos: Expo – Nej till konservativa, Ja till islamosocialister

Det handlar inte om att tysta någon, utan om att kräva ansvar. Att stödja Irans kvinnor och Irans frihetskamp är nödvändigt och hedervärt. Men det måste göras med respekt för sanningen och för de människor som bär kampen på sina axlar. Att okritiskt försvara en organisation som saknar stöd bland iranier och som har en lång historia av våld och manipulation är inte att stå på folkets sida – det är att förvränga deras kamp.

Om ambitionen verkligen är att stödja det iranska folket krävs att man lyssnar på dem, inte på en grupp som i decennier stått långt ifrån deras verklighet.

Karl Mattias Bergsten

Människorättsaktivist och jurist