Det kan knappast ha undgått någon som följer våra nyhetsmedier att Israels regering har planer på att förändra Högsta domstolen.

Judar såväl som icke-judar har uttryckt oro över den juridiska reform som nu är aktuell i Israel. I Israel har massdemonstrationer som lockat 100 000-tals människor ägt rum.

Läs även: Två palestinska terrorister döda efter attack på Israel

Medier har varit bra på att beskriva det som pågår i Israel. Medierna har varit desto sämre på att beskriva och förklara vad Israel Högsta domstol är och varit i händelsernas centrum under flera decennier.

Kontextlöshet och brist på historisk bakgrund är slående inslag i svenska medier. Av demonstrationerna, bevakningen medialt, och den hätska och stämning som råder, får man lätt intryck av att det som sker är citat ”en juridisk kupp” och att ”Israel följer samma väg som auktoritära stater likt Ungern och Polen”.

Att uttrycka sig så är inte bara huvudlöst. Det är ett tecken på intellektuell slapphet och argumentsvrängande.

Låt mig därför presentera bakgrunden, som några av er känner till och andra inte. Denna bakgrund är för att man inte ska plocka de argumentatoriska russinen ur kakan utan full kontext.

I Israel stödjer endast 42 procent av befolkningen Högsta domstolen enligt en undersökning som gjordes i januari. Det är alltså mindre än hälften av befolkningen. Detta är vad som ska ställas mot de massdemonstrationer som hölls i bland annat Tel Aviv.

Varför upplevs Högsta domstolen vara en så laddad fråga i Israel?

Israel saknar konstitution. Den konstitution man inte har består istället av ett antal grundlagar, eller ”grundläggande lagar” som de vanligen kallas. Dessa grundlagar, när de läggs ihop, anses utgöra Israels konstitution.

När Israel återetablerades antog man alltså ett antal grundlagar, som definierar det israeliska parlamentet Knessets mandat, domstolarnas mandat, presidentens mandat och så vidare.

1992 lagstadgar så det israeliska knesset rättighetsförklaringen. Den går under namnet Grundlagen för mänsklig värdighet och deras friheter. Denna lag ansågs ingå bland grundlagarna. Dessa handlade inte om att skapa de institutioner som styr israelerna utan om att hitta avgränsningarna för dessa institutioner och lagstadga företrädesrätt för principen om mänskliga rättigheter.

År 1995 fastslår domaren I Högsta domstolen Aharon Barak att 1992 års lag, rättighetsförklaringen, står över all annan lag. Det betyder att om någon som helst lag som det israeliska knesset antar anses stå i konflikt med rättighetsförklaringen, blir den lagen illegal och ogiltig.

Det är detta som många människor refererar till när de menar att domstolen är aktivistisk och menar att det som ägde rum i början och mitten av 1990-talet var en juridisk revolution man inte förutsåg konsekvenserna av. Många israeler menar att det som inträffar nu är en motrevolution till det som ägde rum på 1990-talet.

Just bristen på denna historiska bakgrund är tydlig i svensk rapportering av skeendena i Israel.

Från 1995 kan Högsta domstolen i Israel bestämma vilka lagar som är lagliga och vilka som är illegala utifrån om de motsäger rättighetsförklaringen eller inte. Rättighetsförklaringen är en lag som Högsta domstolen själv beslutat hade företrädesrätt över allt annat. Att Högsta domstolen har befogenhet att upphäva lagar som antagits av det israeliska parlamentet anser många vara fel och extremt.

Högsta domstolen å sin sida menar att det inte handlar om att de har mandat att upphäva lagar, utan att domstolens makt härstammar från lagarna som israeliska parlamentet antog (rättighetsförklaringen under 1990-talet).

Israels grundlagar ger Högsta domstolen mandat att häva lagar som inte är att betrakta som grundlagar.

Läs även: Gaza beskjuter Israel – Israel svarar med flyganfall mot Hamas-positioner

Det som har hänt i Israel de senaste åren är att Högsta domstolen också antytt att den inte bara har makt att häva lagar som inte är att betrakta som grundlagar, utan även grundlagarna i sig, som är att betrakta som israels konstitution. Hur, och av vem, fick de denna rätt? Svaret är att få vet idag.

Det är denna aspekt konservativa och högern i Israel ifrågasätter.

En annan vattendelare mellan liberala och konservativa är utnämningsprocessen av domare till Högsta domstolen i Israel.

Utnämningarna sköts av en kommitté bestående av nio medlemmar. Två är israeliska parlamentariker. Oftast är det en från oppositionen och en från koalitionen. Två är ministrar. Tre är nuvarande domare från Högsta domstolen. Två är från advokatsamfundet. I praktiken innebär det att de demokratiskt valda representanterna utgör en minoritet i den meningen att två ministrar och en parlamentsledamot representerar de folkvalda. Även om alla folkvalda – de två parlamentarikerna och de två ministrarna – skulle motsätta sig en utnämning av en domare är de ändå i minoritet eftersom där sitter tre domare och två representanter för advokatsamfundet, som inte är folkvalda.

För att kunna utse en domare till Högsta domstolen krävs att man har stöd från sju av nio medlemmar. Det betyder att de sittande domarna har vetorätt över utnämnandet av nya domare.

Debatten om Israels domstol handlar mer om dess roll i förhållande till de folkvalda politikerna. Vem har mandat att göra vad?

Det är inte nödvändigtvis så att ena sidan har rätt och den andra sidan har fel. Frågan om domstolarnas mandat är en pågående diskussion i Israel. Det går heller inte att utläsa ett tydligt mönster. På frågan om Högsta domstolen i Israel ska ha mandat att återkalla lagar som går emot Israels semi-konstitution (landets grundlagar) anser 47 procent, inom det regeringsstyrande partiet Likud, att Högsta domstolen ska ha mandat att häva lagar som går emot grundlagarna.

42 procent är av motsatt åsikt. Det betyder att regeringspartiets väljare går emot en del av det som nu lagts fram av landets justitieminister, även han från Likud.

Låt oss ta upp ett annat exempel för att slå hål på mytbildningen. År 1950, då det israeliska parlamentet beredde frågan om en konstitution som motvikt till parlamentet, sade den legendariske förste premiärministern David Ben Gurion så här:

Skulle vårt folk acceptera en situation där sju domare kan häva lagar som folket eftersträvar? Endast nationen bestämmer konstitutionen; det betyder att en konstitution är vad människorna vill ha och bestämmer efter transparent undersökande och en omröstning.

Ben-Gurion var en livslång socialist som var säker på att framtiden var progressiv. Konstitutioner som är svåra att ändra, och mäktiga domstolar, ansåg han tjänade eliter, reaktionärer och bevarade ojämlikheter. Den israeliska vänstern skulle aldrig komma att skriva en konstitution, aldrig begränsa det israeliska parlamentets makt och aldrig seriöst ta itu med problemen med majoritetsstyre.

Om den israeliska vänstern, i början av staten Israels återetablerande, var skeptisk till Högsta domstolen uttryckte israeliska högern en annan åsikt. År 1952 skrev Menachem Begin:

Varför skulle fem, sju eller elva icke-valda personer kunna häva... en lag som antagits av representanterna för väljarna? Eftersom en parlamentarisk majoritet kan användas av en grupp ledare som en täckmantel för deras tyranni. Därför måste folket förankra sina rättigheter... så att de inte kan förnekas ens av en parlamentarisk majoritet. Detta kan endast uppnås genom rättslig överhöghet.

Idag tillhör den israeliska vänstern och mitten domstolens ivrigaste anhängare medan kritikerna återfinns inom högern.

Det reformförslag som nu är aktuellt i Israel är problematiskt utifrån en rad aspekter. Det i sin tur betyder inte att nuvarande system inte har sina demokratiska underskott och problem.

Martin Blecher
Generalsekreterare Vänskapsförbundet Sverige–Israel

Läs även: Minst sju döda i terrorattack mot synagoga