364 dagar om året stannar människor mig på gatan för att säga hur otroligt söt Potato är. ”Åh vilken charmig liten hund!”, utbrister de. ”Är det en tax?”, frågar de ofta, och jag nickar stolt. ”Ja, delvis!”. Potato viftar på svansen, omedveten om att han tekniskt sett bara är 25 procent tax, och folk smälter.

Efter månader av sådana komplimanger växte mitt självförtroende. Min lilla korv behövde lära sig om sin etniska bakgrund! Han förtjänade att få fira sin taxighet tillsammans med sina gelikar. Så när jag såg affischen för Malmös årliga taxparad kändes det självklart – detta skulle bli Potatos stora dag.

Jag satte blomsterkransen på hans huvud. Han såg majestätisk ut. Vi var redo.

Från dröm till mardröm på 3,7 sekunder

Det tog exakt 3,7 sekunder från att vi anlände till paradområdet tills den första kommentaren kom. ”Det där är väl ingen tax!”, utbrast en dam med tre renrasiga taxar i koppel. Hennes hundar såg ut som någon dragit ut vanliga hundar i Photoshop och glömt proportionerna. Men DET var tydligen idealet.

Potato, med sina 25 procent taxgener och 100 procent självförtroende, blev plötsligt persona non grata på det enda evenemang där taxar faktiskt ska vara grata. Det är som att bli utslängd från AA-mötet för att man bara dricker lättöl.

Hänsynstagandets komplexa matematik

Det som är fascinerande med hundvärlden är hur hänsyn fungerar. De hundägare som skriker högst om att ”alla hundar ska få vara med!” är samma som sedan viskar ”men det där är ju faktiskt ingen riktig tax”, när Potato trippar förbi med sin blomsterkrans på sned.

Rasrenhetens sista utpost

Jag inser att taxparaden kanske är det sista stället i Sverige där man fortfarande får diskriminera baserat på genetik. Man kan inte ens få bli nekad medlemskap i Mensa längre utan att någon skriker diskriminering, men på taxparaden? Där regerar fortfarande blodskvantum som om det vore någon sorts exklusiv golfklubb för korta ben.

”Han är ju en fjärdedels tax!”, försökte min vän säga till Potatos försvar när damen från Ystad (det hördes på dialekten) ifrågasatte hans deltagande.

”Det är inte tillräckligt”, svarade hon medan hennes tre skällande taxar försökte starta ett uppror.

”Men han identifierar sig som tax!”, fortsatte min vän envist.

”Dom är ändå rasister”, muttrade den arga tanten och drog vidare med sitt gäng av korvformade vakthundar.

Ordet hängde kvar i luften som en surrealistisk rökring. Rasister. Hon sa det utan ironi, utan självinsikt, med samma lätthet som man säger ”fint väder idag”. Jag stod där, med min blomsterkransade kvarts-tax, och försökte bearbeta att någon just stolt proklamerat sig vara hundvärldens svar på apartheid. Potato tittade upp på mig, oförstående. Hans oskyldiga ögon hade aldrig behövt möta sådan ren, oförblommerad rashygien förut.

Den obekväma sanningen

Sanningen är att de allra flesta taxägare jag träffade på paraden var trevliga, ansvarstagande människor som bara ville fira sina korvformade vänner. Men ett fåtal gick runt med sina psykiskt störda rashygieniska åsikter som de inte får hjälp med, eftersom de är fullt upptagna med att mäta andra hundars proportioner.

Alla blandraser ska hållas utanför paradområdet. Alla andra ska göra allt för att deras införskaffade rashundar ska slippa se genetisk mångfald. Det är lika orimligt som när folk kräver att barn ska sluta skratta på lekplatsen för att det stör deras meditation – vissa saker kan man faktiskt inte kontrollera i det offentliga rummet.

365 dagar av förvirring

Jag trodde taxparaden skulle vara som alla andra dagar – folk skulle tycka Potato var söt och vi skulle ha trevligt. Istället blev det som ett klassmöte där alla ska säga något snällt om varandra men när det kommer till Potato säger alla ”öhhh... han har... ben?”.

Det ironiska är att samma personer som i vanliga fall stannar för att klappa Potato och säger hur söt han är, plötsligt blev genetiska grindvakter när det finns en officiell parad att vakta.

Tänk att så korta, korvformade varelser som taxar kan röra upp så mycket känslor hos folk. Även helt uppenbarligen hos mig, som skrivit en hel text om hur min 25 procentiga tax blev mobbad av hundraprocentstaxar och deras ägare.

Nästa år anmäler vi oss till golden retriever-paraden istället. Där är alla glada och ingen kan räkna procent!

Johny Montuic

Potatos matte