Den tidigare brittiske premiärministern Tony Blair påpekade 2003 att det var en konspirationsteori att USA invaderade Irak på grund av olja. Antonia Juhasz styrkte senare att olja var ett av de större motiven, genom erkännande från flera amerikanska makthavare.

Foliehattbärarna hade rätt. Detta och andra i efterhand bekräftade konspirationsteorier bevisar att det är irrationellt att avfärda idéer med frasen ”det är en konspirationsteori”. Utan förklaringsmodeller måste utvärderas utefter deras interna logik och belägg. Vissa vill definiera konspirationsteorier som inneboende osannolika eller orimliga.

I sökan på bättre begreppsanvändning så ber jag läsaren istället att utgå ifrån antingen SAOB:s definition: ”fantasifull teori som förutsätter konspirationer”, eller ännu hellre skeptikern Michael Shermers: ”En konspirationsteori är en strukturerad övertygelse om en konspiration, oavsett om den är verklig eller inte” (kapitel 1).

Den avfärdande typen av definition, att konspirationsteorier skulle vara lika med tokiga spekulationer, gör nämligen att vi fastnar i ett ständigt käbbel. Där de som menar att Putin eller Biden sprängde Nordstream eller att Obamaadministrationen spionerade på Angela Merkel alla framför att just deras idé inte är en konspirationsteori på grund av hur välbelagd eller logisk den är. Vilket förstås folk som menar att jorden är platt eller att HIV utvecklades av CIA också kommer att hävda om sina hypoteser.

Det är intellektuellt ärligare att undvika definitioner som i praktiken betyder ”tron på komplotter som jag själv finner orimliga”, samt besparar oss ändlösa semantiska strider. Det finns även akademiska belägg för den logiska ohållbarheten med att definiera konspirationsteorier som inneboende otrovärdiga.

En rapport till Amerikanska kongressen uppskattade under 60-talet att deras underrättelsetjänst utförde cirka 100 000 allvarliga brott per år i andra länder (IC21, kapitel IX). Även om antalet gått ner till bara en tiondel (10 000), om vi utgår från ens hälften så stora siffror för Ryssland och Kinas underrättelsetjänst (5 000 vardera), så finns det nog några konspirationer att teoretisera om per år (upp till 20 000).

Det behöver heller inte vara Jason Bourne som härjar. 2020 avslöjades att inom brittiska Labour hade en samling aktivister konspirerat för att förlora valet. Nicolas Sarkozy, Frankrikes tidigare president, har också nyligen dömts för en konspiration.

Endast sju länder påstår sig inte vara demokratier, men sanningen är förstås att långt fler än dessa nationer är diktaturer i hemlighet. En liten elit i bland annat Ryssland, Nordkorea, Kina konspirerar för att via både legala och illegala medel omöjliggöra rättvisa val, samt att lura alla att detta inte äger rum.

Så vi tror alla på vissa konspirationsteorier, men kallar dem ofta för något mer politiskt korrekt.

Staffan Marklund,
Samhällsdebattör