I dag växer en rörelse fram i Sverige av familjer, anhöriga och direkt drabbade som menar att rättssäkerheten i sexualbrottsmål brister. Vi är snart 1 200 personer i nätverket Mannaminne – och vi blir hela tiden fler. Vår samlade erfarenhet är inte unik. Den pekar på ett systemfel.

Nätverket är inte bara en plattform för opinionsbildning. Det är också ett stöd för människor vars liv slagits i spillror – föräldrar, syskon och vänner som försöker förstå hur någon kan dömas till långa fängelsestraff på så svag bevisning. I detta stödarbete växer också en gemensam insikt: något fungerar inte som det ska.

Rättssäkerhet innebär att staten ska kunna skilja mellan skuld och oskuld. Det är själva fundamentet i en rättsstat. Ändå ser vi hur män döms i mål där bevisningen är svag eller helt saknas, och där avgörandet i praktiken vilar på domstolens bedömning av vem som framstår som mest trovärdig.

Det är en farlig utveckling.

Vi möter återkommande fall där relationer varit frivilliga men i efterhand omtolkas som övergrepp. Fall där den tilltalade inte ens befunnit sig på platsen – och ändå döms. Vi ser också hur anmälningar i vissa fall sammanfaller med vårdnadstvister, konflikter eller ekonomiska incitament.

Detta är inte enstaka undantag. Det är mönster.

När utsagor i praktiken tillåts väga tyngre än teknisk bevisning eller objektiva omständigheter förskjuts rättsprocessens kärna. Rättsstaten bygger inte på att vissa kategorier av människor anses mer trovärdiga än andra. Den bygger på att skuld ska bevisas – inte antas.

Vi vet att sexualbrott förekommer. Självklart ska skyldiga dömas. Men rättssäkerheten får aldrig bli selektiv. Ett system som inte upprätthåller beviskravet “ställt utom rimligt tvivel” riskerar att döma oskyldiga – och därmed också svika verkliga brottsoffer.

Det handlar inte bara om enskilda tragedier. Det handlar om tilliten till rättsstaten.

När människor upplever att domar kan falla utan tillräcklig bevisning undergrävs förtroendet för hela rättssystemet. Och utan förtroende fungerar det inte.

Det är därför vi också har valt att agera. Vi skriver debattartiklar, deltar i poddar och söker aktivt dialog med journalister och beslutsfattare. Vi har mött riksdagsledamöter för att lyfta våra erfarenheter och vår oro. Men vi möts ofta av uppfattningen att lagstiftningen är väl avvägd.

Men problemet ligger inte nödvändigtvis i lagens formulering – utan i dess tillämpning.

Vi har därför även vänt oss till internationella instanser och pekat på brister i relation till Sveriges åtaganden enligt Europakonventionen och FN-konvention om medborgerliga och politiska rättigheter. Rätten till en rättvis rättegång är inte förhandlingsbar. Den ska gälla i praktiken – inte bara på papperet.

Det krävs nu konkreta åtgärder:

• Beviskravet “ställt utom rimligt tvivel” måste tillämpas strikt och enhetligt.
• Objektiviteten i utredningar måste stärkas, särskilt i mål utan teknisk bevisning.
• Möjligheterna till oberoende granskning och resning måste förbättras.

Detta är inga radikala krav. Det är minimikrav i en fungerande rättsstat.

Rättssäkerhet är inte en åsikt. Det är en princip. Antingen gäller den alla – eller så urholkas den.

Och när rättssäkerheten urholkas, då är ingen längre säker.

Nina Hamilton

Medlem i nätverket Mannaminne