Det är en grundläggande rättsprincip att myndigheter inte ska sitta till doms över sig själva, eller bestämma vilka beslut som kan och inte kan överklagas, skriver Deniz Eryilmaz.
Om en myndighet har fattat ett beslut gällande utlämnande av allmän handling och vägrar låta någon överklaga detta beslut, kan ett sådant beslut ändå överklagas. Lagstiftaren har innan lagen stiftades identifierat att det finns omfattande behov av en sådan rättsregel, om att kringgå en obstruerande beslutsmyndighet, eftersom det har förekommit att beslutsmyndigheter försöker försvåra överklagandeprocessen på olika sätt.
I förarbeten framgår att ”Trots det förekommer det att beslutsmyndigheten ibland felaktigt, utöver frågan om överklagandet har kommit in i rätt tid, tar ställning även till om andra sakprövningsförutsättningar är uppfyllda.”
Vidare att ”Det har också förekommit att myndigheten till följd av ett sådant förfarande har vägrat att sända överklagandet vidare till överinstansen.”
Samt: ”Mot denna bakgrund anser regeringen att det finns skäl att i den nya förvaltningslagen införa en särskild bestämmelse som klargör att det är överinstansen som avgör om ett överklagande ska avvisas av någon annan anledning än att det har kommit in för sent.”
Lagstiftaren har alltså tillsett att frågan om ett besluts överklagbarhet, alltså om ett beslut ska anses vara möjligt att överklaga eller inte, enbart får prövas av beslutsmyndighetens rättsprövande överinstans. Den beslutsfattande myndigheten får alltså inte själv vägra att låta någon överklaga sitt beslut. Om en beslutsmyndighet ändå gör detta, finns alltså möjlighet att ändå överklaga enligt lag.
Så långt kan det förfarandet anses ganska rättssäkert, att lagstiftaren gjort det möjligt att frångå en beslutsmyndighets lagstridighet eller obstruktion. Hur rättstillämpningen fungerar i verkligheten är en annan sak. För ibland säger det stopp helt och hållet!
Besluts hos kammarrätten visar att domstolen tillämpar förvaltningsrättskipningen felaktigt, och avvisar överklaganden där beslutsmyndigheten inte har fattat ett beslut som är avsett att överklagas, ett så kallat överklagbart beslut, trots att den överklagande parten begärt ett överklagbart beslut av beslutsmyndigheten flertalet gånger. Men beslutsmyndigheten har försökt att förhindra att beslut överklagas, genom att inte fatta överklagbara beslut.
Med detta har beslutsmyndigheten obstruerat överklagandeprocessen. Klagande har ändå gått vidare och överklagat enligt lag genom att skicka in ett överklagande, till beslutsmyndigheten rättsprövande överinstans, i detta fall kammarrätten.
Lagstiftningen fungerar inte så som den är tänkt. Rättssäkerheten är satt ur spel, inte minst i dessa granskade fall. Genom kammarrättens felaktiga beslut har klagande drabbats av rättsförlust.
Visst är det så att kammarrättens beslut kan överklagas till Högsta förvaltningsdomstolen, men för att Högsta förvaltningsdomstolen ska pröva överklagandet, måste domstolen bevilja ett så kallat prövningstillstånd. Vad som gör läget ohållbart är att Högsta förvaltningsdomstolen inte behöver motivera varför domstolen inte prövar ett sådant överklagande. Det tar alltså tvärstopp.
Om kammarrätterna vidhåller dessa lagstridiga tillämpningar kommer många att drabbas av rättsförluster.
Deniz Eryilmaz, oberoende samhällsdebattör
