Vi säger att Sverige är en rättsstat. Att ingen döms utan säker grund. Att fel kan rättas. Att kontrollmekanismerna fungerar.

Men för den som hamnar i systemets händer – särskilt den oskyldigt dömde – ser verkligheten ofta ut så här: en kedja där varje instans lutar sig mot den förra. Polis. Åklagare. Domstol. Kriminalvård. Förvaltningsspår. Tillsyn (JO/JK). Och till slut: “laga kraft”.

Det låter ordnat. Det är det inte. Det är ett system som i praktiken gör upprättelse nästan omöjlig.

Resning i teorin, stopp i praktiken

En resningsansökan avslås med några rader: den dömde har inte lagt fram “sådan utredning” att domvilla eller resning kan komma i fråga. Punkt.

Det är här rättsstaten avslöjar sitt svek. Resning kräver “nytt”. Men systemet ger den enskilde minimala möjligheter att få det nya prövat på riktigt. Avslaget blir inte en granskning av bristerna. Det blir ett process-stopp. Och när stoppet väl finns använder alla andra det som sköld: “HD har redan prövat.”

Åklagarspåret, “inga åtgärder”

När den enskilde lyfter frågan till åklagarhåll blir svaret ofta: man har gått igenom handlingarna, man ser inga oegentligheter som föranleder åtgärd, och ärendet är avgjort i två instanser.

Det är inte sakprövning. Det är institutionell ryggtäckning. Åklagaren ska ha objektivitetsplikt, söka sanningen, inte vinna. Men när rättskulturen belönar åtal och fällande domar, och “försiktighet” blir misstänkliggjord, pressas systemet i en riktning: framåt mot fällning, bakåt mot tystnad.

Kriminalvården, dubbelbestraffning

I verkställigheten blir kedjan brutal. Anstalten kan konstatera att intern differentiering inte fungerar av säkerhetsskäl och initiera omplacering. Samtidigt kan placeringsfunktionen besluta: “ej omplacering”. Den intagne blir kvar. Avskildhet blir lösningen. Veckor blir månader.

Det är här dubbelbestraffningen uppstår. Om du är oskyldigt dömd är du redan utsatt för det värsta en stat kan göra: ta din frihet. Men när du dessutom placeras i en miljö som inte fungerar, där isolering blir normaliserat och där återanpassning görs omöjlig, blir straffet större än domen.

Och det mest cyniska: i stället för egna bedömningar hör du samma refräng igen: “vi utgår från domen”.

Tillsynen som avslutar

När människor vänder sig till JO eller JK möts de ofta av standard: ärendet utreds inte, mandatet är begränsat, informationen noteras, ärendet avslutas.

Det kan vara formellt korrekt. Men det betyder att systemet i praktiken saknar en instans som vågar säga: ”Här har kedjan brustit. Nu måste helheten granskas.”

Sexualbrott och ord-mot-ord: där rättsstaten prövas – och där den glider

I sexualbrottsmål och ord-mot-ord-mål måste beviskravet vara stenhårt. Skuld ska vara ställd utom rimligt tvivel. Inte “troligt”. Inte “känns rätt”. Inte “för säkerhets skull”.

Men när moralisk press och politisk signalpolitik väger tyngre än prövbar bevisning uppstår en glidning. Den syns inte i lagen. Den syns i domarna. Och när fel sker i den miljön blir upprättelse nästan omöjlig, för varje instans efteråt gömmer sig bakom “laga kraft”.

Så bryter vi kedjan

Oberoende genomlysning av beviskravets tillämpning i ord-mot-ord-mål: hur ofta fälls utan stödbevisning, och hur motiveras det?

Skärpt ansvar när objektivitetsplikt och bevisredovisning brister.

En resningsmekanism som kan initiera kompletterande utredning när nya omständigheter framförs, inte bara kräva att den enskilde ensam producerar allt.

Kriminalvårdsbeslut som bygger på individbedömning och proportionalitet, inte schablon och rubricering.

Att värna brottsoffer och att värna rättssäkerhet är inte motsatser. De hänger ihop. För när staten dömer fel, när den vägrar pröva om det blev fel, och när den sedan låser in människor i en miljö som bryter ner dem, då är det inte styrka.

Det är rättsstatens svaghet.

Kada Karlsson

Jurist och medlem i nätverket Mannaminne