Jag önskar att min son sluppit allt. Men jag kan ändå känna en märklig tacksamhet.

Kan man känna en viss tacksamhet över att ens son blivit oskyldigt dömd för våldtäkt? Frågan låter grotesk. För vad kan någonsin väga upp att en ung man berövas sin frihet, sitt rykte och sin framtid på grund av en berättelse som inte styrks av ett enda bevis?

Ändå är svaret – hur motsägelsefullt det än låter – ja. Men inte tacksamhet för domen. Utan tacksamhet trots den.

För innan min son dömdes oskyldig hade jag ingen aning om hur rättsosäkert vårt svenska rättssystem kan vara. Jag trodde, som de flesta, att ”ställt utom rimligt tvivel” fortfarande betydde något. Jag trodde inte att man kunde dömas på någons ord – även när berättelsen inte håller ihop, saknar stöd i bevisning och motsägs av omständigheterna. Jag trodde inte att domstolar kunde döma så godtyckligt.

Det jag trodde var rättssäkert visade sig vara bräckligt. Och när man väl sett det med egna ögon går det inte att blunda längre.

Ur den insikten växte något som jag aldrig hade önskat – men som jag ändå är tacksam över att jag fick möjlighet att göra. Jag började berätta. Jag började organisera mig. Jag sökte upp beslutsfattare. Tillsammans med en annan mamma anordnade jag en demonstration utanför riksdagens öppnande, med stöd från andra, för alla de unga män som dömts när ord står mot ord och bevisen saknas.

Jag och andra i nätverket Mannaminne har blivit inbjudna till ett seminarium i riksdagen. Jag har fått sitta ner med ledamöter från Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och Moderaterna. Jag har åtminstone fått möjlighet att presentera vår bild av hur rättssystemet faktiskt fungerar i sexualbrottsmål – och inte fungerar.

När min son satt frihetsberövad skickade han frågor från de andra intagna, unga killar som undrade hur det kunde bli så här. Att få svara på deras frågor, att få vara en röst för dem som inte själva kan höras, blev en märklig styrka mitt i det som annars bara var mörker.

Jag har också mött människor, genom nätverket Mannaminne – en grupp med syftet att stärka rättssäkerheten för alla parter i sexualbrottsmål – människor jag aldrig skulle ha mött annars. Drabbade familjer som liknar oss, men också människor som själva inte är drabbade men som ändå ser det systemfel som måste lyftas fram, som ser och sprider kunskap om vad som händer. När någon faller lyfter gruppen upp en. Ett ovärderligt nätverk. Jag hade inte klarat mig utan dem.

Många av dessa kan jag uppriktigt säga att jag betraktar som vänner, oavsett om vi ens har möjlighet att ses. Våra erfarenheter och kunskap vill jag sprida vidare för att människor inte själva ska behöva uppleva det vi fått göra, för att få dem att förstå hur godtyckligt unga killar och män kan dömas till långa straff.

Varje dag önskar jag fortfarande att min son aldrig behövt gå igenom detta. Varje dag önskar jag att han och alla de andra sluppit skammen, isoleringen, stämpeln och det psykiska trauma som följer av att dömas för något man inte gjort.

Men varje dag känner jag också att jag nu – tack vare allt detta – kan kräva förändring med en tydlighet jag aldrig hade kunnat annars. Jag har sett hur det faktiskt kan gå till i svenska domstolar. Jag har fått berättelser från många som blivit drabbade. Jag har talat med beslutsfattare som aldrig tidigare hört eller velat höra dessa berättelser.

Det här handlar inte om tacksamhet inför domen. Det handlar om att inte låta en orättvisa tystas ner. Om att göra den synlig. Om att kräva ansvar.

Och om det krävs att några av oss råkar ut för det värsta tänkbara för att fler ska förstå hur allvarlig situationen är – då är det vår skyldighet att fortsätta tala.

Sverige måste våga inse att rättssäkerheten i sexualbrottsmål inte håller.
Inte ens i närheten.

Ska vi anhöriga verkligen behöva bli aktivister för att få rättvisa — eller ska rättsväsendet fungera?

Nina Hamilton

Medlem i nätverket Mannaminne