Debatt: Rättvisa på pappret — inte i praktiken

Föreställ dig att du döms för rattfylleri för att din granne såg genom fönstret att du körde vingligt en kväll. Inget utandningsprov. Inga skador. Bara en berättelse om vad någon såg och din nekande förklaring: Du väjde för en hare som sprang över vägen.

De flesta skulle nog omedelbart tänka att det vore orimligt. Självklart räcker inte ord mot ord för en fällande dom i ett sådant sammanhang. Särskilt inte en fällande dom där den tilltalades version inte ens bemöts.

Men byt ut rattfyllan mot ett samtyckesmål. Plötsligt är reaktionen och verkligheten en annan.

Enligt svensk lag är beviskravet detsamma oavsett vilket brott det handlar om. Åklagaren har bevisbördan. Den tilltalade är oskyldig tills motsatsen bevisats. För en fällande dom ska gärningen vara styrkt utom rimligt tvivel. Men hur ser det ut i praktiken?

I samtyckesmål är den avgörande frågan frivillighet, ett inre tillstånd som inte lämnar spår, inte går att mäta och inte kan observeras utifrån. Bevisningen består ofta uteslutande av parternas berättelser och indirekt stöd från vittnen som återberättar vad de hört av målsäganden i efterhand men som aldrig själva befann sig på platsen. Det visar att en berättelse lämnats, inte att den är sann.

Professor Christian Dahlman vid Lunds universitet och tingsnotarie Andreas Korths-Aspegren vid Malmö tingsrätt jämförde i en studie publicerad i Svensk Juristtidning 2018 mål med identisk bevisstruktur: tilltalad nekar, målsäganden säger att brott skett och vittnena återger bara vad målsäganden berättat i efterhand. I våldtäktsmål ansågs beviskravet uppfyllt i 90 procent av fallen. I olaga hot-mål med exakt samma bevisuppbyggnad: 18 procent. En skillnad på 72 procentenheter med identisk bevisning.

Om beviskravet verkligen är detsamma i alla brottstyper, varför ser utfallet så radikalt olika ut?

Redan innan samtyckeslagen trädde i kraft 2018 varnade Lagrådet, Domstolsverket och Advokatsamfundet för att lagen inte skulle vara rättssäker och tillämpningen skulle bli otydlig och oförutsägbar. Brottsförebyggande rådet (Brå) har sedan granskat lagen vid två tillfällen och konstaterat att den kan vara svår att tillämpa. Tre av fyra försvarsadvokater uppger att rättssäkerheten försämrats. Noll procent anser att den förbättrats.

Brå har vid båda granskningarna frågat försvarsadvokater rakt ut: har beviskraven i våldtäktsmål förändrats efter lagändringarna? Svaret har varit i det närmaste identiskt båda gångerna. Vid den senaste mätningen svarade 68 procent att beviskraven sänkts, och ingen av de tillfrågade ansåg att de höjts.

Farhågorna fanns. Utredningarna har gjorts. Svaren har uteblivit.

Samtyckeslagen är välkommen och nödvändig. Sex ska vara frivilligt, det råder ingen tvekan om. Men en god intention är inte ett bevis för att resultatet alltid blir rätt.

Rattfylleanalogin avslöjar problemet enkelt: vi skulle aldrig acceptera att någon döms för ett allvarligt brott på grund av att en person påstår något och en annan förnekar det. Vi kräver objektiva hållpunkter. Teknisk bevisning. Något som går att kontrollera och förutse.

I samtyckesmål saknas ofta den möjligheten. Och när domstolarna ändå ska avgöra vad som hände i mål där båda parter beskrivs som lika trovärdiga utan bevisning som visar vad som faktiskt inträffade, uppstår frågan: vad är det egentligen som avgör utfallet och blir det alltid rätt?

Den som faktiskt begått ett brott ska dömas. Men för att det ska vara legitimt måste beviskravet vara verkligt, inte bara formellt. Annars riskerar vi att döma oskyldiga och samtidigt urholka förtroendet för de domar som faktiskt är rättvisa.

Vi skulle kräva mer av en rattfylledom. Vi bör kräva lika mycket av andra brott – eftersom alla ska stå lika inför lagen.

Carl Johansson
Samtidsbetraktare