Direkt exploatering – jakt, fiske och insamling – är en av de största globala orsakerna bakom den akuta förlusten av biologisk mångfald, och beräknas av IPBES och IUCN stå för cirka 37 procent av mångfaldsförlusten de senaste decennierna. Över 7 000 arter hotas internationellt av överutnyttjande, och minst 680 ryggradsdjur har redan mött utrotning på grund av detta.

I Sverige går utvecklingen inte heller åt rätt håll. Varje år skjuts över 88 000 rödlistade däggdjur och fåglar, varav över hundra individer dessutom är strikt skyddade enligt EU:s art- och habitatdirektiv.

Regeringen och Naturvårdsverket tillåter jakt på hela 24 rödlistade arter. Vi följer med andra ord inte de internationella åtaganden som landet har skrivit under.

Naturvårdsverket rättfärdigar jakt på rödlistade rovdjur med argumentet att det skulle minska den illegala jakten och öka acceptansen. Vetenskapliga fakta pekar dock åt motsatt håll. EU-domstolen är också glasklar: förekomsten av illegal jakt är inte en giltig ursäkt för att avvika från strikt skydd.

EU:s rättsliga vägledning, som den finska Tapiola-domen, slår fast att licensjakt på försöksbasis inte är acceptabelt. Istället måste medlemsländerna prioritera effektiv övervakning och utbildning, som föreskrivs i habitatdirektivet.

I Sverige har undantagen från skydd för hotade arter snarare blivit en regel. Habitatdirektivets intentioner, att skydda biologisk mångfald och bevara livsmiljöer, verkar vara bortglömda. Införlivandet av direktivet i svensk lag är bristfälligt, med omvända prioriteringar och en stor distans till EU:s rättsliga grund.

Rödlistan är till för att vi ska kunna identifiera de arter som hotas av utrotning och vidta åtgärder. Enligt Sveriges miljömål ”Ett rikt växt- och djurliv” ska åtgärdsprogram för att skydda våra mest hotade arter tas fram, men samtidigt lyser både finansiering och konkreta planer med sin frånvaro. Enbart tio procent av däggdjur och fåglar på rödlistan har ett åtgärdsprogram.

Stabila ekosystem, med en rik mångfald av arter, är en förutsättning för ren luft, rent vatten och mat. Men hur kan vi upprätthålla denna mångfald när våra vilda djur primärt betraktas som en resurs för jakt?

Det är otidsenligt att de underordnas jaktlagarna när vi vet att det handlar om kännande och tänkande individer som delar en stor del av vårt DNA. Lagstiftningen borde snarare spegla dagens kunskap om djurs välfärd och ekosystemens betydelse för allt liv på planeten.

Det är dags att Sverige lever upp till sina åtaganden. Med cirka 600 000 medlemmar i djur- och naturorganisationer, finns det en stark förväntan på att landet ska ta sitt ansvar. Ett omedelbart steg - enkelt och effektivt - vore att i lag förbjuda exploatering av alla rödlistade arter. Det är inte bara en fråga om att följa EU-rätt, utan om att bevara möjligheten till liv på planeten.

Carita Johansson,
Etolog