Debatt: Regimens rädsla styr Iran!

537 människor har hittills avrättats i Iran under 2026, enligt Iran Human Rights. Samtidigt uppger organisationen att den fått rapporter om över 500 ytterligare avrättningar som ännu inte kunnat verifieras och därför inte ingår i statistiken. Det betyder att 537 är ett dokumenterat minimum, inte nödvändigtvis hela verkligheten.

Bakom varje siffra finns en människa, en familj och ett liv som har tagits. Föräldrar som väntat på besked från ett fängelse. Barn som väntat på en förälder. Anhöriga som vet att ett enda telefonsamtal kan förändra allt.

Human Rights Watch rapporterade i juli att minst 50 personer på bara fyra månader hade avrättats efter anklagelser kopplade till nationell säkerhet. Bland dem fanns flera 18- och 19-åringar. I vissa fall hade bara några månader gått mellan gripande och avrättning.

Dödsstraffet fungerar därför också som ett politiskt budskap. Till studenten som funderar på att demonstrera, journalisten som överväger vad hon vågar skriva och regimkritikern som fortfarande talar öppet: staten kan komma efter dig. Ett auktoritärt system behöver inte gripa alla sina motståndare. Det räcker att tillräckligt många börjar censurera sig själva av rädsla.

Förtrycket stannar inte heller vid politiken. Iranier med muslimsk bakgrund som konverterar till kristendomen är särskilt utsatta. En husförsamling, kristen litteratur eller en bibel kan behandlas som en säkerhetsfråga.

Den katolska konvertiten Ghazal Marzban greps i Teheran tidigare i år. Myndigheterna beslagtog bland annat hennes bibel och kristna litteratur. I maj dömdes hon till nio år och åtta månaders fängelse för bland annat ”propaganda mot staten” och ”sammansvärjning mot nationell säkerhet”. Mary Mohammadi, kristen konvertit och människorättsjournalist, greps av underrättelsetjänsten i februari och fördes senare till en okänd plats.

Vad är det som gör en människas tro så farlig för staten? Islamiska republiken har säkerhetsstyrkor, underrättelsetjänster, fängelser och en omfattande militär apparat. Ändå kan en kvinna med en bibel behandlas som ett hot.

Det är här de olika formerna av förtryck möts. Kvinnan som säger att hennes kropp tillhör henne. Journalisten som säger att hennes ord tillhör henne. Demonstranten som säger att hennes politiska uppfattning tillhör henne. Den kristna konvertiten som säger att hennes tro tillhör henne. Alla gör samma grundläggande anspråk: det finns en del av människan som staten inte äger.

Det farligaste är om omvärlden vänjer sig. Den första avrättningen väcker vrede. Den hundrade blir statistik. Den femhundrade riskerar att bara bli ännu en siffra. Men för familjen som förlorat sitt barn finns ingen normalisering.

Islamiska republiken är inte Iran. Iran är människorna som vill kunna tala, protestera, tro eller inte tro och själva bestämma över sina liv. En stat som verkligen har sitt folks förtroende behöver inte frukta en demonstration, en kvinna som säger nej eller en journalist som ställer frågor. Och den behöver definitivt inte frukta en människa med en bibel i handen.

Amir Nakhaei
Debattör och exiliranier