Det är extremt få dömda som beviljas resning i Sverige. Särskilt gäller detta i sexualbrottsmål. Om vi vill att resningsmöjligheten ska vara något annat än ett dåligt skämt krävs reformer. Detta skriver Kada Karlsson.
Den 4 februari 2026 kom Högsta domstolens beslut i ett resningsärende. Motiveringen var i praktiken en standardformel: ”Det har inte lagts fram sådan utredning som kan föranleda resning eller visar domvilla, ansökan avslås”.
Samtidigt var ansökan daterad den 26 januari 2026 och byggde på ett omfattande underlag: påstådda utredningsbrister, digital bevisning, hänvisning till ny domstolsdom och yrkande om inhibition.
Det här är inte bara ett enskilt mål. Det är en systemfråga:
Är resning i sexualbrottsmål en faktisk rättssäkerhetsventil, eller en institution som finns i teorin men sällan öppnas i praktiken?
Lagens idé: en sista säkerhetsventil
Resning ska kunna beviljas när något väsentligt tillkommer efter att domen vunnit laga kraft. I ansökningsmaterialet förs resonemang om typiska resningsspår: nya omständigheter/bevis, rättegångsfel som påverkat utgången samt omständigheter som rubbar tilltron till processen.
Det är rimligt. Rättsstaten behöver en mekanism för att korrigera sig när den dömt fel.
Men i sexualbrottsmål ,särskilt ord-mot-ord-mål, blir resningsinstitutet ofta paradoxalt. För i just dessa mål är “trovärdighet”, “tillkomsthistoria”, “påverkan” och “motiv” inte periferi. Det är bevisningen. Ändå behandlas nya uppgifter om sådant ofta som om de vore just periferi.
När utredningen riskerar att bli kontaminerad
En central del i underlaget handlar om påstådd påverkan och kontaminering av utsagor, att uppgifter i förundersökningen kan ha spridits på ett sätt som gjort det möjligt att anpassa berättelser efterhand.
Det är en allvarlig invändning. I ord-mot-ord-mål är den första frågan alltid: är utsagan självständig, stabil och fri från påverkan? Om den frågan inte besvaras, eller om den avfärdas utan prövning, blir hela bevisvärderingen skör. Då prövar man inte bevisning, man prövar en berättelse som kan ha formats av processen.
Digitala spår: antingen prövas de – eller så ignoreras de
Resningsansökan beskriver digital bevisning (loggar, tidsstämplar, sociala medier) som påstås slå mot bärande premisser i domstolarnas bedömning, bland annat kring identifikation och relation/kommunikation.
Digital bevisning har en obekväm egenskap: den kräver arbete. Tidslinjer måste byggas, metadata måste förstås, logik måste kontrolleras. Men när en dom vilar på några få avgörande premisser, kan en tidsstämpel vara skillnaden mellan “bortom rimligt tvivel” och “rimligt tvivel”.
Därför är det farligt om digitala spår i resningsärenden reduceras till “inte tillräckligt” utan synlig prövning.
Hot, påtryckningar och ekonomiska incitament: det känsliga blir oprövat
I materialet förs också fram uppgifter om hot/utpressningsinslag och motivbild, samt hänvisning till ny domstolsdom och ett kumulativt resonemang om att helheten rubbar domens bärande underlag.
Här har svensk rättskultur ett problem: när något är känsligt, det finns sociala påtryckningar, nätverk, hot eller ekonomiska motiv, tenderar systemet att bli försiktigt. Men rättsstaten är inte byggd för att undvika obekväma prövningar. Den är byggd för att tåla dem.
Legitimitetsfrågan: standardavslag på omfattande material
Högsta domstolen behöver inte skriva långa beslut. Men när ett resningsärende påstår kontaminering, digitala loggar och nya omständigheter, och svaret blir två meningar, uppstår en legitim fråga: Hur ska allmänheten kunna förstå att prövningen varit verklig?
Det handlar inte om att “ge efter” för opinion. Det handlar om rättsstatens kärna: prövningar ska vara kontrollerbara. När motiveringen inte visar vilka bärande frågor som bedömts får medborgaren ingen möjlighet att förstå varför resningsventilen inte öppnades.
Sverige följer regler – men följer vi rättssäkerhetens syfte?
Sverige är starkt på procedur. Men i sexualbrottsmål finns en risk att finalitet (att domen ska stå fast) får övervikt jämfört med självkorrigering (att systemet måste kunna backa vid nya, relevanta fakta).
Det är då resning slutar vara en teknikalitet och blir demokrati. Om människor uppfattar att systemet inte vill se, inte vill pröva, inte vill förklara, tappar vi förtroende även när domar är korrekta.
Tre krav för att resning inte bara ska vara en fasad
- Motivering som matchar ärendets tyngd
Kort men konkret: vilka centrala invändningar prövades, och varför räckte de inte? - Särskild prövningsstandard i ord-mot-ord-mål
Kontaminering/påverkan, digitala tidslinjer och motivfrågor måste bedömas som kärnbevisning. - Obligatorisk prövning av påstått läckage/påverkan
Om ansökan anger konkret påverkan ska domstolen uttryckligen pröva utsagans självständighet. Annars blir bevisvärderingen okontrollerbar.
Resningsinstitutet finns för att rättsstaten ska kunna korrigera sina misstag. Om det i praktiken är nästan omöjligt att få resning i sexualbrottsmål, även när nya omständigheter förs fram, då är det inte bara en juridisk fråga. Då är det en rättssäkerhetskris.
Kada Karlsson
Jurist
