Just nu pågår en statlig offentlig utredning med syfte att höja kvaliteten på placeringar av barn och dessutom hitta fler placeringsmöjligheter. Utredningen leds av Thomas Ardenfors, tidigare pastor, kommunpolitiker och själv familjehemsförälder i över 30 år. Regeringens budskap är tydligt: Sverige behöver fler familjehem.

Men behöver vi verkligen det? Att vissa barn behöver stöd är det ingen som ifrågasätter. Men den verkligt avgörande frågan är: behöver verkligen så många barn placeras utanför sitt hem, på det sätt som sker idag?

En romantiserad bild

Familjehem framställs ofta som trygga fristäder där barn får ett bättre liv. Men forskningen pekar på något helt annat. Studier, bland annat av Ronja Helénsdotter, visar på kraftigt ökad dödlighet bland placerade barn – oavsett om de hamnar i familjehem, HVB eller institution.

Att ryckas upp från sin egen familj är i sig ofta ett trauma. Ensamheten, känslan av att inte tillhöra, och separationen från föräldrarna kan utlösa ångest och psykisk ohälsa. Samtidigt romantiserar både myndigheter och utredningar familjehemsvården. Socialstyrelsen annonserar på nätet för att rekrytera nya ”frukostvärdar” – som om det handlade om en arbetsuppgift snarare än barns liv och framtid.

Frågan vi inte ställer: Behöver verkligen alla dessa barn placeras? Eller borde fokus istället ligga på att bygga upp stödinsatser i hemmet, tillsammans med barnets egna föräldrar? Den nya lagstiftningen betonar just vikten av förebyggande och kunskapsbaserat arbete. Då borde stödinsatser i barnets eget hem vara det självklara förstahandsvalet.

Idag ser vi istället hur socionomer gör oanmälda hembesök för att kartlägga om föräldrar är ”tillräckligt duktiga”. Det är inte lätt att vara förälder – men varför inte hjälpa dem som brister, i stället för att ta barnen ifrån dem? På så vis kan barnet behålla sin anknytning och trygghet hos sin egen familj. I vissa fall i Sverige idag har barn placerats i samhällsvård utan att socialtjänsten ens har talat med båda föräldrarna. Hur kan det vara rättssäkert, förebyggande och kunskapsbaserat?

Dags att tänka om

Det är dags att sluta romantisera familjehem och istället se verkligheten som den är. För många barn innebär en placering inte trygghet – utan ökad risk för psykisk ohälsa och i värsta fall en kortare livslängd. Barns rätt till sin egen familj måste alltid väga tungt. Det borde vara självklart att utreda och pröva alla möjligheter till stöd i hemmet innan man tar till det drastiska steget att skilja barn från sina föräldrar.

Ju färre ekonomiska intressenter i omsorgen av barn – desto större rättssäkerhet När familjehem, privata utförare eller politiker har ekonomiska drivkrafter kopplade till barns placeringar, riskerar beslut att påverkas av helt andra faktorer än barnets bästa. Om vi minskar de ekonomiska incitamenten i systemet, blir bedömningarna mer neutrala och rättssäkra – eftersom färre har något att förlora eller vinna ekonomiskt på om barnet får stanna hemma eller placeras.

Barnets behov måste alltid vara den enda styrande faktorn. Frågan vi borde ställa är därför inte hur vi hittar fler familjehem – utan hur vi kan undvika att barn behöver placeras över huvud taget.

Anders Karlsson
Myndighetkris.se, medlem i VBU och Barnen rätt