När åklagare blir målsägarbiträden och objektiviteten sätts åt sidan sviker rättsstaten sin uppgift. I Sverige döms människor för våldtäkt utan teknisk bevisning, vittnen eller logiska sammanhang. Det som borde vara en rättssäker process har blivit ett lotteri där trovärdighet väger tyngre än fakta – och där åklagare ibland agerar mer som målsägarens advokat än som objektiv statlig företrädare. Vi kräver ett rättssystem där inga domar faller utan att sanningen prövats – på riktigt.

Vi vill tro att rättssystemet skyddar oss alla, men verkligheten är ofta en annan. I sexualbrottsmål, där bevis ofta saknas eller är svaga, blir rättsosäkerheten tydlig. Många döms utan att det finns bevis som håller ställt utom allt rimligt tvivel. Trots det är domen alltid klar: den tilltalade är skyldig. Det finns ingen nyans i det. Omgivningen skakar på huvudet och säger ”blir du dömd är du skyldig”. Men är det verkligen så enkelt?

Vi är många som ifrågasätter detta. Vi är främst anhöriga och bekanta till personer som blivit oskyldigt dömda för våldtäkt, men även andra engagerade i frågan. Vi är övertygade om att det i dag sitter, har suttit eller kommer att sitta oskyldiga män i våra fängelser. Även flera advokater har höjt sin röst för att belysa denna rättsosäkerhet.

En stor del av processen är hemlig. Sekretessen ska skydda målsägaren, men den gör det svårt – ibland omöjligt – att granska om domen verkligen är rättvis. Samtidigt granskas ofta den misstänktes mobiltelefon och sociala medier noggrant, medan målsägarens motsvarande digitala bevis sällan undersöks. Där kan finnas avgörande information som visar att anmälan är falsk eller överdriven, men den möjligheten går förlorad.

Denna obalans och brist på insyn gör att oskyldiga döms och att förtroendet för rättssystemet eroderar. När samhället inte ifrågasätter detta, utan snarare accepterar grova förenklingar, är det medskyldigt till att rättsosäkerheten fortsätter. Vi måste våga ställa krav på större transparens och rättvisa för alla – annars sviker vi både de dömda och vårt demokratiska samhälle.

Runt om i Sverige sitter farfar Thord, mamma Jenny, storebror Andreas – och många fler. Vi känner inte varandra, men vi är förenade i en stark övertygelse: en fällande dom måste vila på mer än tvivel. När det inte är ställt utom allt rimligt tvivel har rättssäkerheten svikit.

Vi vet vad du kanske tänker: ”Ingen rök utan eld.” Den frasen hör vi ofta. Men vad händer när det faktiskt inte finns någon eld? När den enda röken kommer från ett rättssystem som eldats på av mediala krav på hårdare tag, av politiska utspel och av en rättskultur där objektiviteten – själva kärnan i en rättvis rättegång – sätts åt sidan?

Det som borde ha släckt den där röken fanns där. Det fanns vittnesmål, teknisk bevisning och logiska orimligheter som borde ha väckt tvivel. Men dessa fördes aldrig fram av åklagaren. I svensk rätt gäller att åklagaren har en skyldighet att även ta upp det som talar till den misstänktes fördel – men i praktiken sker det sällan.

Vi har försökt nå politiker. Några har haft modet att möta oss. Vi har skrivit till justitieministern Gunnar Strömmer – som tyvärr inte svarat. Vi har skickat insändare, varit i kontakt med media, men framför allt har vi stöttat varandra.

En stor del av problemet är att åklagare, som ska vara objektiva och rättvisa, ofta agerar mer som målsägarbiträden än oberoende utredare. De borde lyfta fram bevis som också gynnar den tilltalade – men det sker sällan. Detta undergräver rättssäkerheten och leder till att oskyldiga döms.

Våra anhöriga är de hundratals som sitter oskyldigt dömda. Vi förminskar inte offrens lidande, men rättssäkerheten måste gälla alla – annars förlorar hela samhället förtroendet för rättssystemet.

Vi är en del av nätverket Mannaminne, en Facebookgrupp med över 600 medlemmar. Där finns mammor, pappor, syskon, advokater, några politiker och även personer utan direkt koppling, som ändå stödjer vår sak. Tillsammans arbetar vi för att stärka rättssäkerheten för alla parter i sexualbrottsmål.

Farfar Thord, mamma Jenny, storebror Andreas och många fler – tillsammans med hundratals andra – kommer inte vara tysta. Kanske hjälper det inte just vår anhörig, men förhoppningsvis de unga killar och män som i framtiden kan råka ut för detta skeva system.

Vi kommer inte acceptera att rättssäkerheten kränks och oskyldiga döms på lösa grunder. För varje tystnad riskerar vi att fler liv förstörs, fler familjer krossas och tron på rättssystemet försvagas. Därför står vi enade – för rättvisa, för sanningen och för en framtid där ingen döms utan att sanningen prövats ordentligt. Det här handlar inte bara om våra anhöriga, det handlar om hela samhällets rättvisa.

Vi kräver domar som vilar på tillförlitliga bevis – inte enbart på bedömningar om målsägarens trovärdighet. Principen att det ska vara ställt utom allt rimligt tvivel måste alltid gälla.

Nätverket Mannaminne:

Nina Hamilton, Jenny French, Emma Wikström, Henning Wikström, Caroline Bengtsson, Thord Wikström, Andreas Lindquist, Zandra Ingvald, Tom Wågström, Lisa Nordqvist, Niklas Asklepios, Tina Larsson, Johan Björklund, Carl Mikael Lundstrom, Jomark Polintan, Jan Åberg, Lotta Varga, Sofia Wahlgren, Mikael Wrande, Barbro Leijon, Kent Klintberg, Gull Johansson, Camilla Moberg, Yvonne Rengren, Erik Hellquist, Kerstin Elofsson, Mahmood Ahmed, Mona Johannson, Joakim Muschött, Carina Gidlöf, Tore Rudberg, Liselotte dÀubigné, Camilla Modenius, Jennie Cederholm Björklund, Anna Johansson, Per Hellquist, Mia Nordqvist, Petra Karlsson, Tuula Kessell, Alexander Binder, Linda Leijon, Johan Sandblom, Johan Rylander, Göran Kessell, Elisabeth Aste, Bodil Johansson, David Hallgren, Svenne Johansson, Joacim Olsson, Ronny Zetterwall, Laila Lindquist Karlsson, Alf Bruce, Theo Barth, Bianca Da Costa, Katta Karlsson, Malin Klaesson, Terese Björk, Anneli Lindholm, Jörgen Kristensen, Diana Jonsson Lindell, Caroline Kruuse, Julia Fries, Sten Darell, Lisbeth Engdahl, Michael Engström, Malin Blom, Dick Österberg, Daniel Alm, Josefine Hellqvist, Bertil Arvidsson, Birgitta Wågström, Veronica Lindell, Karin Steen Toledo, Anders Johansson, Christina Öhling, Jeanette Westerlund, Håkan Söderman, Kada Karlsson, Jonny French, Sophie Örjansdotter Orr, Marie Hedhman, Viktor Widblom, Anna-Lena Nilsson, Maggie Holmberg, Mohammed-Anouar Sabini, Jan-Erik Johansson, Mats Sandberg, Agneta Rudberg, Marie Martinsson, Gustav Cederholm, Lars-Åke Öhling, Annett Mårtensson, Anders Lundström, Christel Persson, Kenneth Hellqvist, Anders Mårtensson, Fredrik Karlsson, Lotta Gustafsson, Jonas Wallin, Ann-Kristin Kurvinen, Rolf Martinsson, Lena Olsson, Tina B, Carina Ann-Charlotte Nilsson, Mattias Larsson, Dolores Martin, Oskar Bye, Marita Leijon, Lotta Sjödahl, Lillemor Vilén, Lenita French, Svenlana Punosevac, Anette Molin, Madeleine Johansson, Mikael Aste, Margrethe Blankegård Edqvist, Dan Johansson, Michael Valentin, Daniel Fröström, Ingegerd Öhman, Clarence Reuterswärd lll, Krister Öhman, Roland Johansson, Anna Junman, Enes Somic, Johan Mparmpagiannis, Thérèse Juel, Alexander Bard och Göran Lambertz

– samt ytterligare 600 medlemmar