Förtroendet för Public Service-bolagen diskuteras till och från och har blivit aktuellt nu igen i och med Kvartals avslöjande. Granskningen visar att:

”Stora mängder SD-väljare – gruppen som har lägst förtroende för public service – saknas genomgående i SOM-institutets siffror, vilket inte redovisas i de officiella rapporterna”.

Eftersom ett högt förtroende för SVT, SR och Utbildningsradion anges som ett argument för fortsatt skattefinansiering av deras verksamheter så är det allvarligt när man använder sig av bristfälliga undersökningar.

Men jag menar att det inte är den allvarligaste bristen, utan det är hur hela diskussionen förs kring förtroendet. Det man borde prata om är inte hur högt förtroende Public Service-bolagen har, utan hur högt förtroende de förtjänar. Att ha ett högt förtroende innebär inte per automatik att man förtjänar det. Ett berömt exempel på det är Bernie Madoff, som tack vare ett högt förtroende lyckades lura till sig flera hundra miljarder kronor. Naturligtvis är Public Service inte jämförbart med ett bedrägeri, men principen är densamma och visar på att ett högt förtroende till och med kan vara farligt om det inte är något man förtjänar.

Ett förtjänat högt förtroende är något som man får genom att visa sig vara värd det, genom att konsekvent visa opartiskhet, självkritik och öppenhet inför granskning. Inte genom att man själv hävdar att man förtjänar det. När det gäller Public Service-bolagen så kan det handla om att ha ett balanserat utbud av program och vinklar. Det här kan vara svårt att mäta då det handlar om tusentals sändningstimmar varje år.

Eftersom man redan använder sig av förtroendeundersökningar som måttstock kan man fortsätta på den vägen, men utveckla det så att man får mer information. Frågan som ställs idag i SOM-institutets undersökning är: ”Vilket förtroende har du för innehållet i följande medier och internettjänster?”.

För att göra informationen mer relevant borde man också be de som svarar att motivera sitt svar med egna ord. Det har två fördelar. Dels får man veta mer om vad som ligger bakom svaret, dels så får de som svarar verkligen fundera över varför de svarar som de gör. Utifrån fritextsvaren kan man sedan göra en bedömning av hur stort förtroende till exempel SVT har, men dessutom om de förtjänar det.

Ett högt förtroende blir förtjänat först när det vilar på reflekterade skäl. Det kan handla om egen kontroll av uppgifter i andra källor, men lika gärna om tillit till att det finns fungerande institutionella mekanismer – såsom rättelsepraxis, extern tillsyn och ansvariga utgivare – som gör att fel upptäcks och får konsekvenser. Ett förtroende som saknar sådana skäl, oavsett om det är högt eller lågt, säger däremot lite om hur väl Public Service faktiskt sköter sitt uppdrag.

Förslaget som presenteras ovan löser inte alla problem med förtroendeundersökningarna. Men man kommer närmare ett resultat som gör att man kan diskutera hur Public Service-bolagen sköter sitt uppdrag på ett mer seriöst sätt.

Stefan Bergli