Numera ylar alla partier – från vänster till höger – i tid och otid om att ”det är ett hot mot demokratin”. Detta så fort något riskerar att gå emot en av deras tusentals tillfälliga hjärtefrågor. Det kan handla om allt från en nykter diskussion om storleken på tvångsfinansieringen av public service till om en tonåring synts i närheten av högerextrema kretsar. Då kliver till och med David Baas från Expressen upp ur sängen – och sen hänger SVT-gänget på.

Food for thought: Vår rikstäckande, wokefärgade media använder termen ”högerextrem” cirka trettio gånger oftare än ”vänsterextrem”. Och hos SVT – detta alltid så sakliga och objektiva organ – tycks termen ”vänsterextrem” inte existera överhuvudtaget.

Om vi utgår från att demokrati, enligt den västerländska tolkningen, innebär att folket styr och har inflytande – är det verkligen så det fungerar i praktiken? Vissa säger ja. Andra skrattar högt.

De som hävdar att demokratin fungerar som den ska är ofta samma personer som trivs i det nuvarande systemet: att vart fjärde år rösta i vad som mer liknar statsbärande partiers Kombilotteri än något annat. Det som sägs under valrörelsen står sällan i proportion till det som sedan händer efter att ett maktspel av oheliga allianser har avgjort vem som får regera. Ex ante och ex post är i svensk politik två helt olika världar – och vi väljare står kvar med kokande spagetti mellan fingrarna.

Det mest antidemokratiska är hur små extremistpartier som Miljöpartiet eller Liberalerna, med löjligt liten folklig förankring, ändå lyckas sätta agendan för en hel mandatperiod. Exemplen är flera: L:s inflytande över Tidöregeringen, MP:s påverkan under Reinfeldt-eran, samt i Löfven och Anderssons regeringar. I samtliga fall resulterade det i en episk härdsmälta – för oss medborgare. Den tysta majoriteten. För oss innebär varje val ett nytt six sigma-event. (Ni vet – Harrisburg, den statistiska osannolikheten.)

Men så länge den här antidemokratiska verkligheten gynnar den verkliga makten – järntriangeln – är det inget som ifrågasätts. Tvärtom.

För den verkliga makten ligger inte hos folket. Den ligger hos järntriangeln: lobbyister och intresseorganisationer (inklusive media), de statsbärande partierna, och myndighetsapparaten. Samma mönster går igen på kommunal nivå. Allt kokar ner till ett enda stort ”what’s in it for me” för de spelare som sitter på insidan. Det kan vara sex, makt, ära, pengar, trygghet – eller helt enkelt rädslan att förlora sitt glassiga jobb.

Tänk tjänsteresor i business class till Bali och Washington, absurda pensioner och fallskärmar, cocktailmingel i Sagerska med andra lika viktiga, men ofta omedvetet inkompetenta politiker från andra länder. Vem vill frivilligt lämna det livet för att återgå till jobbet som frisör eller svetsare? Nä, för att få behålla sin plats i det skyddade VIP-livet räcker det att ständigt påminna om hur man ”vigt sitt liv åt demokratin, solidaritet, mångfald, inkludering och fred på jorden”. Så – rösta på mig.

Hur länge ska den här cirkusen få fortsätta? Är vi väljare helt tappade?

Det hela kokar ner till: Marx, here we come! Överbyggnad, elit och ett folk som i den marxist-leninistiska verkligheten reduceras till rena produktionsresurser. För eliten. Och här kommer informationskontroll in som ett centralt verktyg – precis som i Kina. Det handlar om att via media ”nudga” folket i rätt riktning: vad man ska känna, tänka, tycka och till slut rösta på. Maoistisk intersektionalitet, med ett svenskt filter.

Ta till exempel mediers närmast sjukliga och cyklopiska aktivism för den okontrollerade massinvandringen. Eller just nu: medias totala, reservationslösa stöd för Palestina/Hamas. Där ”Free Palestine” i praktiken betyder fritt från Israel – men inte fritt från Hamas, denna av Iran kontrollerade islamistiska terrorsekt vars enda syfte är att utplåna Israel och de judar som bor där.

I båda fallen: alla medel är tillåtna. Särskilt bilder på lidande barn – för maximal propagandapunkt.

Life goes on

Lars Källholm