Efter de våldsamma attackerna mot demonstranterna i Iran hoppas många iranska medborgare med stor oro på hjälp utifrån. Europeiska unionens beslut att terrorklassa IRGC är ett positivt steg, men det kommer inte att stoppa regimens terrorapparat. Demokratiska regeringar bör därför följa två parallella strategier: materiellt försvaga den islamiska regimen och stärka det iranska folket.

Den islamiska regimen skakades av sin största våg av protester när miljontals iranier strömmade ut på gatorna den 28 december och höjde sina röster för att kräva ett slut på diktaturen och återta ett land som gått dem förlorat i nästan ett halvt sekel. Regimen svarade med brutalt våld. Den 8 och 9 januari och utfördes en massaker som krävde livet på 36 500 oskyldiga människor.

Irans regering benämns ofta som ”mullornas regim”. Detta begrepp ger dock en missvisande bild av dess politiska system, som inte enbart är en teokrati utan en komplex totalitär struktur som strävar efter att kontrollera alla delar av samhället.

Denna kontroll gör det mycket svårt för organiserat, fredligt motstånd att lyckas. Civilt motstånd har inte störtat regimen, och väpnat motstånd framstår som osannolikt. Om det ändå skulle ske riskerar det att leda till ökat våld eller inbördeskrig, vilket skulle hota den regionala stabiliteten. Därför är utländsk intervention på humanitära grunder ett realistiskt alternativ för att förhindra fler massakrer i framtiden.

Militär intervention från demokratiska regeringar är akut nödvändig för att försvaga den islamiska regimen. Att skjuta upp åtgärder ger regimen grönt ljus att fortsätta slå ned demonstranter med våld och ökar risken för ytterligare massakrer vid framtida protester.

Varje intervention bör rikta in sig på kärnan i den totalitära strukturen, det vill säga ledarskapet. Att avlägsna Ali Khamenei och andra nyckelpersoner skulle sannolikt skapa förvirring och splittring inom regimens elit, och bana väg för nya protestvågor med större chans att lyckas.

En allvarlig oro är att ett försvagande av regimen kan kasta landet in i politiskt kaos. Därför bör det internationella samfundet vidta parallella åtgärder för att mildra de negativa konsekvenserna av regimens försvagning genom att stärka det iranska folket. För detta ändamål bör demokratiska regeringar erkänna prins Reza Pahlavi som det iranska folkets legitima röst.

Prins Reza Pahlavi är mer än bara en populär gestalt. Inte bara har hans namn skanderats flitigt av demonstranter i Iran och runt om i världen, han leder också den största demokratiska koalitionen i exil. Den förenar både republikanska och konstitutionellt monarkistiska organisationer. Framgångsrika iranska politiska koalitioner måste överbrygga klyftan mellan republikaner och anhängare av konstitutionell monarki. Prins Reza Pahlavi har lyckats med detta genom att främja en sekulär, demokratisk vision som grund för koalitionen.

Reza Pahlavi har presenterat tydliga planer för en demokratisk övergång och en fri folkomröstning för att avgöra Irans framtida politiska system. Även om Iran kanske inte omedelbart uppnår full demokrati är det en nödvändighet att etablera ett rättsligt ramverk baserat på liberaldemokratiska värderingar. Detta är något som varken de olika fraktionerna inom den islamiska regimen eller Mujahedin – en annan oppositionsgrupp med marxistisk-islamistisk ideologi och en historia av terroristdåd – kan erbjuda.

För att stärka det iranska folket och förhindra maktvakuum bör demokratiska regeringar överväga att erkänna prins Reza Pahlavi som ett alternativ till den nuvarande regimen och etablera formella kontakter med honom. Ett sådant erkännande skulle kunna stärka hans internationella legitimitet och bidra till att minska risken för väpnad konflikt om regimen kollapsar eller blir instabil. Att inte agera riskerar antingen fler massakrer eller politiskt kaos i framtiden.

Hamid Reza Nik Bakhsh

Master i Mellanösternstudier från Lunds universitet och Master i statsvetenskap från Teherans universitet