”Så löser vi integrationen!”. När jag googlar detta påstående får jag upp cirka 590 000 sökresultat på temat på 0,21 sekunder, enligt sökverktyget. Så vanlig är alltså föreställningen att integration är ett arbete som ”vi” ska utföra och lösa, inte de inflyttade själva.

Hur kan det då komma sig att vi har en integrationspolitik som inte fungerar? Min enkla förklaring är för att vi överhuvud taget har en integrationspolitik. Jag citerar från ett regeringsbeslut 1997 angående myndighetsstrukturen för statens uppgifter när det gäller verksamheten för nyanlända:

- att introducera nyanlända invandrare i det svenska samhället

- att verka för lika rättigheter och möjligheter för alla oavsett etnisk bakgrund och motverka diskriminering, främlingsfientlighet och rasism

- att följa upp och utvärdera utvecklingen mot bakgrund av samhällets etniska och kulturella mångfald samt att stimulera integrationsarbetet.

Detta påvisar tydligt den välmenta men felaktiga inriktningen. En stor skara offentliganställda ska sköta jobbet att underlätta integrationen av nyanlända, trots att många som flyttat hit aldrig haft några ambitioner alls att integreras. Dessutom ska myndigheterna motverka påstådd diskriminering, främlingsfientlighet och rasism.

Många valde helt enkelt Sverige för att man här kan få ett bra liv utan att behöva arbeta en enda dag. Man behöver inte ens lära sig språket eftersom svenskarna dessutom tillhandahåller gratis tolkar livet ut i kontakt med utbetalande myndigheter och sjukvård.

Integration är ett individuellt arbete som enbart kan utföras av den inflyttade själv, ingen annan. Och den som inte har en aning om hur våra välfärdssystem är uppbyggda, aldrig själv behövt bidra med en krona men får full tillgång till bidragen, sjukvården och samhällsservicen från dag ett saknar dessutom ofta all respekt för systemen. Det är bara att ta för sig, så mycket man kan.

Fram till mitten av 1970-talet hade vi en omfattande arbetskraftsinvandring till Sverige, vår industri blomstrade och välbehövlig arbetskraft flyttade hit från länder som Finland, Jugoslavien, Grekland och Italien.

De kunde anlända på en tisdag, på onsdag var de igångsatta i ackordsjobb på exempelvis ASEA i Västerås, Domnarvets Jernverk i Borlänge eller Volvo i Göteborg. Och vi såg sällan några integrationsproblem, mer än möjligtvis en del supande och slagsmål bland finnarna mellan skiften, om jag ska ta från mina egna erfarenheter från Borlänge på 70-talet.

När behovet av arbetskraft minskade i takt med att tillverkningsindustrin flyttades till låglöneländer och konjunkturerna i världshandeln förändrades fattades ett ödesmättat politiskt beslut; arbetskraftsinvandringen skulle ersättas med flyktinginvandring, samtidigt som den nya tanken att Sverige skulle bli mångkulturellt var född.

En välment men feltänkt skattefinansierad omhändertagandeindustri ersatte därmed tillverkningsindustrin, vilket i mångt och mycket gav oss de ständigt växande integrationsproblem vi lever med sedan dess, parat med ekonomisk nedgång.

Regeringens nuvarande förslag på en introduktionstid till våra ekonomiska trygghetssystem för inflyttade från utanför EU/EES är mycket välkomna, men samtidigt tyvärr även alltför senkomna. Skadan är redan skedd, vi har alltför många som lever i utanförskap och effekterna av denna katastrofala och helt feltänkta politik kan knappast ha undgått någon.