Var är politikern som vill göra påsarna billigare för medborgarna? Även om avskaffandet av plastpåseskatten i viss mån har sänkt priserna på plastpåsar är det fortfarande helt horribelt att konsumenten måste betala för att få ta hem en redan köpt vara. Vem tar ansvar för att vardagsekonomin inte ska utnyttjas på detta sätt? Politiker har debatterat miljöaspekterna, men frågan om rättvis prissättning och konsumentens situation har nästan helt lyst med sin frånvaro. Trots miljardindustri.

Tänk dig att du precis köpt en ny skjorta. Du ska hem i regnet, på bussen eller cykeln, och vill inte riskera att plagget blir blött eller skrynkligt. Butiken erbjuder plastpåsar – dyra i förhållande till deras verkliga kostnad. Du köper den, eftersom valet i praktiken inte finns: påse eller förstört köp.

Tänk dig sedan att du står i matbutiken på en storkedja efter hämtning på skola och förskola. Barnen är trötta och bråkiga, vagnen är full och du upptäcker i kassan att du glömt ta med tygpåsar för storhandlingen. Butiken erbjuder plastpåsar – återigen dyra i förhållande till den verkliga kostnaden. Det är egentligen inget val alls: utan påse kan du inte ta hem dina varor. Du köper påsarna, eftersom det i praktiken inte finns något alternativ.

Dessa vardagliga situationer visar kärnan i problemet: påsen är inte längre en service, utan en produkt med extrem marginal som genererar betydande intäkter för företagen – på bekostnad av konsumentens vardag.

Stora kedjor arbetar systematiskt med risk- och prisanalyser. De vet var smärtgränsen går – hur mycket man kan ta betalt utan att påverka kundflöden eller lojalitet. Påspriset är därför inte en slump, utan ett medvetet intäktsinstrument. Eftersom inköpskostnaden för påsen är minimal går nästan hela försäljningsbeloppet direkt till företagets rörelsemarginal – påsen fungerar alltså inte bara som kostnadstäckning för service, utan som en ren vinstkälla.

Faktum är att påsskatten hade effekt på konsumtionen: före skatten 2019 användes omkring 74 plastpåsar per person och år. Efter några månader med skatt 2020 sjönk siffran till 55, och under 2021–2023 låg den stabilt runt 14–17 påsar per person och år – långt under EU:s mål om max 40 påsar per person. När skatten slopades 2024 började användningen öka igen, även om nivån fortfarande är lägre än före skattens införande. Det visar att politiken fungerade för att ändra beteendet – men att företag fortfarande kunde maximera sina intäkter från samma konsumenter, ofta i situationer där valet i praktiken är begränsat.

Plastpåsar har alltså gått från service till stabil, högmarginalintäkt. Kostnaden för butiker att köpa in en påse ligger ofta under en krona, medan försäljningspriset till kund är flera kronor. Även med moms inkluderad blir marginalen extremt hög, och den totala försäljningen av plastpåsar i Sverige har uppgått till hundratals miljoner – ibland över en miljard – kronor per år. Det är tydligt att intäkterna från påsar inte är marginella, utan en betydande del av butikernas omsättning.

Dessutom borde påsen alltid ingå i köpet av varor. Kunden köper ju inte påsen i sig, utan varorna – det är dem företaget profilerar sig med och vill sälja. Att separera påsen och ta betalt för den blir därför ett slags tvingande extraköp, där konsumenten i praktiken tvingas betala för att kunna ta hem sina varor. I praktiken liknar det mer hästhandel än service.

Om man vill illustrera transparensproblemet kan man säga att påsen borde synas tydligare i redovisningen. I dag redovisas intäkten som del av försäljningen, men den är dold bland alla andra produkter, trots att den ofta genererar betydligt högre marginal än det genomsnittliga sortimentet. Resultatet är att konsumenten betalar för ett vardagligt behov i situationer där valet ofta är minimalt – samtidigt som företagen tjänar pengar på varje påse, långt över produktionskostnaden.

Fredrik Svensson

Samhällsdebattör och observatör